Berlin Marathon 2017

Tiden var kommen…

Road to Berlin (mina tidigare tre delar, 1, 2 & 3) skulle äntligen få sin upplösning!

Med ett konkurshotat Air Berlin landade vi lyckligtvis i Berlin vid lunchtid på lördagen utan några förseningar. Det blev en taxiresa och snabbtur för incheckning på hotellet innan en långpromenad till mässan (Expo BERLIN VITAL) för att hämta ut nummerlapp, chip, etc. Det var en omfattande mässa och atmosfären gjorde att man hamnade i riktigt skön feeling. Där stod till exempel de klassiska vita BMW-följebilarna som kör längst fram med tidtagningen. Det var enda gången jag skulle få se en skymt av de bilarna för dem försvinner fort när världseliten sticker iväg! 🙂

Mässan bestod av olika hallar men jag utforskade dem minimalt då jag inte vill riskera att sväva iväg i lockelse av alla erbjudanden. Det blev istället tack och hej ganska snabbt för en ny lång promenad tillbaka. Det var skönt att röra på sig och resterande del av dagen gick till att fylla på de sista tomma energidepåerna i kroppen, och förberedelser inför söndagens Berlin Marathon. Tävlingsdressen lades fram, en påse med överdragskläder och diverse tillbehör packades, tejp/plåster låg framme för att inte missa förebyggande av eventuella skav. Allt var planerat in i minsta detalj och tiden var sannerligen kommen…

Klockan 05:50 på söndagsmorgonen gick alarmet igång på telefonen. Det var tidig uppställning! Men så startade loppet redan 9:15 vilket jag gillar. En tidig frukost och så minimalt med tid som möjligt att behöva vänta, och tänka, för det rör sig mycket i huvudet! Hotellet hade tidig frukost kl. 06:00 tack vare loppet och det var många löpare på plats (som det förmodligen var på flertalet av Berlins hotell denna helg). Efter en lätt frukost med yoghurt/müsli, fralla & ägg så fanns det lite tid att slappa på rummet innan det var dags att bege mig mot starten. Lite småkyligt och blött efter nattens regn gjorde att det var syrerikt i luften och lagom temperatur, så väderförutsättningarna kändes mycket lovande! Det kom löpare från alla håll och kanter så det var bara att följa strömmen för att hitta rätt. Framme vid startområdet (groteskt stort) så förstod man hur ofantligt många löpare som springer!

Man vill undvika stress så jag hade en del tid att slå ihjäl innan det slutligen var dags. Nummerlappen fästes på tävlingslinnet och mina överdragskläder etc. lämnades in vid förvaringen. Jag promenerade bort mot starten. Jag gick, gick… och gick. Ja det var långa avstånd innan jag var framme vid block B men så ska det ju också få plats ett rejält gäng löpare… 🙂 B var startfålla för löpare med uppskattad sluttid mellan 2:40-2:50 så det var ett bra utgångsläge. Vid sidan av startfållan låg en stor park med en kortare avspärrad sträcka där man kunde jogga fram och tillbaka för att få igång kroppen. Det blev ingen ambitiös uppvärmning utan en enkel och lättsam sådan, mest får att hålla värmen. Jag kände av smärtan i benet och ville inte belasta mer än vad som komma skulle…

Om vi backar tillbaka till mina ”Road to Berlin” inlägg så har det mest handlat om min bristning i underbenet. Den har stört en hel del men med min kur av tabletter och antiinflammatorisk gel så var jag aldrig orolig för att bomma en start. Däremot fanns en orolighet huruvida det skulle hålla i 42,2km eller ej, samt en osäkerhet över hur hårt jag skulle våga inleda. Drömmen och hjärtat ville göra ett försök på drömtiden 2:40, medan den realistiska delen av hjärnan (efter samspråk med min coach) förespråkade under 2:45 (=nytt personbästa), med tanke på det som hänt. Jag brukar alltid ha en ”race plan” inför ett maraton men denna gång hade jag faktiskt fortfarande inte bestämt mig innan start. Jag hade ingen aning!? Inställningen var typ ”Jag börjar springa så får vi se vad som händer…” 🙂

Ett par minuter innan start lämnade jag uppvärmningsområdet och skulle ta plats i en förhållandevis ganska liten startfålla, men desto mer välfylld! Så pass väldfylld att det knappt gick att ta sig in, men jag fick tryckt mig in och stod i slutet av fållan. Det gjorde dock inte så mycket med tanke på att det var så många duktiga löpare runtomkring mig. Under de sista minuterna var det riktigt mäktig stämning, främst när de presenterade världslöparna Kipchoge, Kipsang, med fler till övriga löpares jubel. De var redo, Berlin var redo, och JAG var redo!

Det blev trångt i starten och det påverkade tempot inledningsvis. Trots många duktiga löpare så fick jag göra några tempoökningar hit och dit för att passera löpare, men jag vågade inte ödsla för mycket energi redan i början så jag fick hålla igen emellanåt och acceptera blockeringar. Det dröjde ett tag innan det öppnade upp sig och blev lättare att hitta ett konstant tempo. Jag sneglade lite på klockan men det hade blivit något fel med GPS-signalen så tempot gick inte alls att lita på. Däremot misstänkte jag att det började lite för sakta för en sluttid på 2:40, vilket bekräftades efter passering vid 5km. Jag hade på förhand räknat ut vad som gällde för tider vid varje 5km-passering för att klara 2:40 kontra 2:45, och första 5km landade på 19:34, som faktiskt var för långsamt även för 2:45. Jag var dock inte speciellt orolig eftersom trängseln var orsaken och jag kände mig pigg, däremot tog jag beslutet redan där att ge upp 2:40. Eftersom jag visste på förhand att det skulle bli otroligt svårt (och kanske orimligt) så blev förutsättningarna knappast bättre efter att redan ha tappat knappt en minut som skulle behöva springas ikapp. Jag kände inte riktigt heller att jag hade det tempot som krävdes (3:47min/km) utan fokus blev på 2:45 så jag försökte lägga mig på ett tempo på drygt 3:50min/km. Det var aldrig svårt att redan där ge upp min drömtid på 2:40 utan det fanns hela tiden i bakhuvudet att det troligen inte var realistiskt. Det var snarare på något sätt skönt att jag äntligen hade bestämt mig för vad som gällde, och det skulle definitivt gynna mig att ta det beslutet redan vid 5km för att ha möjlighet att springa ett optimalt lopp och inte riskera att ”vägga” under andra halvan.

Kilometerna avverkades utan större bekymmer och jag hade hittat ett skönt flyt. Jag kände av smärtan i underbenet men inte så att det hämmade kraften i frånskjutet, utan det var hanterbart och kontrollerat. Från 5km till 10km hade jag hittat in i ett högre tempo och klockade den sträckan på 19:19. Jag var fortfarande en bit ifrån för att klara 2:40 trots öppna ytor och ”fri” löpning, så det bekräftade återigen att det var rätt beslut att ge upp den drömmen denna gång. Istället indikerade tiden och känslan att det fanns stor möjlighet för 2:45!

 

 

Jag fortsatte att springa väldigt jämnt med 19:16 och 19:22 på nästkommande 5km-avsnitt och halvvägs klockades jag på 1:21:42. En helt perfekt öppning med ett fortsatt bra utgångsläge för under 2:45!! Smärtan i underbenet hade försvunnit och jag kände istället en stramhet i höger höft. Men det var fortfarande inget som motade mig från att nöta på. Halvvägs kände jag mig stark, dittills hade det varit en överkomlig resa och det krävs för att kunna göra en optimal mara. Det måste finnas energi till andra halvan när det verkligen börjar!

Halvvägs fram till 25km hade jag lite sämre tempo men det var mer av en tillfällighet då orken var fortsatt god. Vid 27km var det en sträcka som var otäckt likt i Valencia vid ungefär samma distans, där jag vid det tillfället fick total soppatorsk och fick slita ont in i mål strax under 3h. Jag fick flashbacks men inte värre än att jag snabbt kunde skaka av mig dem och köra vidare i jämn och fin fart. Kort efter 27km passering fanns det möjlighet till rejälare energipåfyllning då de serverade energigel. Jag hade för avsikt att ha med mig en sådan redan från start men missade att få med mig den (enda missen i packningen). Men jag tog en direkt i början och tryckte i mig och eftersom det är så långa energistationer så kunde jag fånga med mig ytterligare en i slutet som jag sedan bar med mig för ett tilltänkt senare tillfälle. Jag vet inte hur snabbt energin når ut i kroppen men det hjälper mentalt och mellan 25-30km var jag tillbaka i min tidigare fina snittfart.

Jag började bli stelare i kroppen och fick börja balansera på rätt sida för att undvika kramp. Främsta orsaken var nog uteblivna långpass med löpning under flertalet veckor. Mina långpass har istället varit en kombination av cykel/crosstrainer och det underhöll flåset utan problem, men jag tappade ”löpmuskulärt” som är viktigt i marans sista skede!

Tack och lov så hade jag en dag med pigga ben och ett fokuserat huvud! Även om det nu började bli riktigt kämpigt så hittade jag olika sätt att förskingra trötthetstankarna. När jag mellan 30-35km sprang på fina 19:20 så gav det en riktig energiboost! Vid 34km tryckte jag även i mig den energigel som jag bar med mig. Självförtroendet stärktes rejält när jag var med i matchen med endast 7km kvar till målgång. Även om tröttheten kan slå till snabbt när man minst anar det, så brukar man få en känsla kring 35km om det kommer hålla hela vägen in mot mål, och i mitt fall så var jag övertygad om att det skulle gå vägen!

Jag höll fortsatt jämnt tempo fram till 40km där familj stod och hejade för andra gången (de stod även strax innan 15km) och med endast 2,2km kvar till mål så fanns det ingen tvekan utan att det skulle hålla! Jag gjorde tummen upp mot dem och påbörjade avslutningen mot målgång.

 

 

Under hela loppet var det fullt av publik längsmed gatorna men nu började det bli än mer välfyllt! Jag tryckte på så gott jag kunde och hittade krafter att öka tempot. Jag bars fram av publikens hejarop och det var mäktigt att springa igenom Brandenburger Tor (gåshud!!) innan målgången skymtade lite längre fram. Strax innan målgång sträckte jag armarna i skyn och sprang sedan i mål på 2:43:17!! Jag klarade mitt reviderade mål på 2:45 och det innebar ett nytt personbästa som jag inte lyckats slå sedan våren 2015!

 

 

Jag tror som sagt aldrig drömmen om 2:40 var realistisk då det kändes som att jag sprang ett fullständigt optimalt lopp. Andra halvan gick 7 sekunder snabbare än första halvan så det var otäckt jämnt tempo sett över hela distansen, så det är inte så konstigt att jag har tjatat om mitt jämna tempo hela tiden (haha)! Jag hade heller inga svackor vilket tyder på att jag fick ut snudd på maximalt av det jag hade. Jag var GRYMT nöjd och efter målgång kom det faktiskt några enstaka tårar av glädje. Jag brukar inte bli så känslosam men eftersom allt var så ovisst och slutade så fantastiskt bra så betydde det väldigt mycket. En riktigt trött kropp och själ är dessutom extra känslig… 🙂

Berlin Marathon var precis så häftigt och storslaget som jag hade förväntat mig. Det är över 40000 löpare och runt 1 miljon åskådare som pushar och hejar. Det är liveband och diverse andra stämningshöjande arrangemang längsmed banan. Banprofilen kan dessutom knappast bli bättre så förutsättningarna är många för att göra riktigt bra tider.

Vid start och mål var det en oerhört stor yta som slukade alla löpare utan någon känsla av trängsel (frånsett startfållan). Det fanns gott om service/utbud med allt man kunde tänkas behöva. Utmed vägen med alla startfållor fanns det flertalet toaletter utifall man hamnade i nöd i sista stund. Jag kommer faktiskt inte på någonting negativt alls att anmärka på men så är det ju också ett enormt stort och professionellt arrangemang som lockar yppersta världselit och som tillhör skaran av World Marathon Majors (övriga är Tokyo, Boston, London, Chicago & New York).

Ytterligare en häftig möjlighet var att få sitt namn och sin sluttid ingraverat i medaljen (givetvis mot en avgift). Jag hade redan förbetalt detta i samband med min anmälan då jag utgick ifrån att jag skulle göra en tid jag var nöjd med, och lyckligtvis blev det så… 🙂

 

(Graveringen syns om du klickar på bilden)

Med en kall Erdinger i handen så lämnade jag området för att bege mig tillbaka till hotellet. Det var en sträcka på nästan 3km men det var skönt att fortsätta hålla igång benen innan stelheten lamslår kroppen. Vid hotellet väntade familjen och efter en go dusch så var klockan fortfarande ung (med tanke på den tidiga starten) så det fanns gott om tid till att njuta av påfyllning av god mat och dryck för att avrunda en mycket lyckad dag!

Om man ska summera hela dagen med ett ord så är det verkligen LYCKA!

Det känns hur bra som helst att ha fått ut allt och äntligen få sätta ett nytt personbästa. Jag har tidigare varit inriktad på att chansa på 2:40 och strunta i om det skulle skita sig, men så här i efterhand så känns allt RÄTT att jag avstod det! Nu gav istället 2:43:17 mersmak och drömmen om 2:40 lever i allra högsta grad vidare!

Jag var i kontakt med min tränare (Ulf Friberg) efter loppet som var mycket imponerad över min prestation. Jag påtalade då att det här gav fin motivation till att fortsätta satsa mot 2:40. Då fick jag till svar ”Nu kör vi på 2:38!” Den inställningen gillar jag! haha

Auf Wiedersehen!

2 thoughts on “Berlin Marathon 2017

  1. Stort stort grattis Jonas, en fantastisk prestation på alla sätt, oerhört bra tid och dessutom negativ split! Jag förstår definitivt känslan av att lyckas snarare än att misslyckas med 2:40, speciellt också med tanke på att utgången var oviss med tanke på muskelbristningen innan. Fira och njut nu och unna dig en period av lugn skön löpning innan du siktar vidare!

    1. Tack Staffan! Det blev ett härligt firande och snart börjar satsningen igen, fast med ny inriktning.
      PS. Ursäkta sent svar… 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *