Midnattsloppet 2013

I oktober förra året så startade projektet att få min sambo att springa sin första mil. Det var nämligen då som vi bokade in Midnattsloppet i Göteborg. Detta skulle även bli hennes livs första löpartävling då hon tidigare aldrig har fastnat för löpning som motionsform.

Vi har legat lågt med träningen till en början och drog igång den först i maj på en seriösare nivå. Hon började med ca 15 minuters löpning i början och kom hem andfådd som om hon vore en gasell jagad av en flock lejon. Då kände jag en viss oro över om det här verkligen skulle kunna gå vägen. Hade jag lett in henne på något som var orimligt?

Ganska snabbt började det dock lossna, och det stora problemet var att hon i början inte hade hittat känslan för hur fort hon skulle springa för att orka en längre distans. Vi drev ner tempot och fokuserade på att hon skulle springa längre för att bygga upp konditionen. Därefter gick det ganska snabbt och hon kom upp i 5-6km per pass utan med känslan att ”avlida”. Under sista månaden ökade vi träningsdosen ytterligare och vi kom upp i tre stycken 8km pass som gick jättefint! I och med detta så fick vi det bekräftat att hon skulle klara Midnattsloppet utan problem. Hade hon sprungit 8km på träning så skulle hon klara 10km på tävling!

Men sedan kom farhågorna då hon drog på sig en förkylning och halsont. Kvällen innan loppet så gick vi i ovisshet om vi skulle kunna komma till start. Under lördagen så hade läget inte förbättrats och vi började överväga om det verkligen var värt att chansa. Hon (Rebecca heter hon för övrigt, så kanske borde använda hennes namn framöver :)) var fast besluten om att ge det ett försök, medan jag var osäker på om vi inte skulle ställa in och göra ett nytt försök framöver. Eftersom Rebecca verkligen ville fullfölja projektet ”Midnattsloppet” så beslutade vi att hon skulle ut och springa en kort stund på förmiddagen för att få en känsla huruvida det är möjligt eller ej. Den känslan var att kroppen var stark, men flåset påverkades i och med tilltäppta luftvägar. Hur som helst så bestämde vi oss för att åka upp och istället sänka våra förväntningar på tiden. För även om vårt primära mål alltid har varit att endast ta oss i mål och njuta, så har vi haft 67-70 minuter som en rimlig tid. Denna tid fick nu helt enkelt ge vika.

När jag stod på startlinjen förra året så kände jag mig ensam då Midnattsloppet verkligen är ett upplevelselopp. Denna gång så stod jag där äntligen tillsammans med min sambo! Vi gick in i startfållan sent och hamnade nästan sist i gruppen. Eftersom vår plan var att öppna väldigt försiktigt så hade vi positionerat oss bra då vi slapp all trängsel. Vi tog det väldigt lugnt och släppte iväg merparten av de övriga löparna och hittade direkt ett behagligt tempo. Eftersom jag vet hur lätt det är att dras med i andras tempo så påtalade jag flertalet gånger för Rebecca att hon skulle hålla igen och försöka hitta sitt eget tempo, och det gjorde hon förträffligt! Hon hittade direkt ett behagligt tempo där hon kände sig stark för att kunna hålla distansen ut.

Vi jobbade oss in i loppet fort och höll ett perfekt tempo för att säkerställa att det skulle gå vägen. Jag var medveten om att farten var lägre än den vi brukar hålla på träningspassen, men jag ville att vi skulle fokusera på känslan och inte riskera att stressa för att jaga en viss tid. Tiden fick som sagt gå i andrahand.

Vi passerade skylt för skylt med kilometerangivelser och helt plötsligt hade vi kommit halvvägs. Jag stämde löpande av med Rebecca och hon gav hela tiden positiva signaler. Efter drygt 6km kom den beryktade Masthuggsbacken som är ca 700 meter uppförs löpning. Även om tempot givetvis sjönk så tog vi backen galant. Medan flertalet löpare valde att gå uppför (en del medvetet, en del var för trötta) så sprang vi hela tiden och passerade en hel del. Att springa hela vägen var något som vi hade bestämt oss för innan loppet. Vi ville hellre hitta ett lugnt tempo och klara att springa hela vägen, istället för att öppna hårt och riskera att gå delar av banan.

Uppe på toppen var loppets andra och sista vätskestation. Där var också en ljuvlig utsikt där Göteborg lyste upp på ett otroligt mysigt sätt! Under mina tidigare tävlingar när jag har fokuserat på tid så har jag inte haft möjligheten att ta in allt runtomkring, men denna gång när tempot var lägre för min del så var det häftigt att observera omgivningen! 🙂

Efter toppen så var det nedförs löpning i motsvarande sträcka. Normalt så brukar man kunna passa på att vila lite nedför, men stundtals var det för brant så att vi fick hålla igen farten. När det planade ut så dröjde det inte länge innan vi passerade 8km vilket var Rebeccas dittills längsta distans någonsin. Det märktes att hon fick självförtroende och en energikick över att det hade gått så lätt och hon började öka tempot markant. Vi började plocka mängder av löpare och det var nästan så jag inte orkade hänga med henne! Haha

Med en kilometer kvar så var det återigen en del uppför och vi drog ned tempot något under den kvarvarande sträckan, även om det fortsatt var bättre tempo än inledningsvis. Sista kilometer kändes hur kort som helst och plötsligt så uppenbarade sig målgången. Det var en otroligt skön känsla att passera mållinjen och projektet Midnattsloppet var härmed avslutat!

Vi sprang i mål på drygt 1h 15min vilket var långsammare än vi tidigare hade planerat. Men med ovissheten om att överhuvudtaget komma till start så är jag oerhört stolt över Rebeccas prestation! Även om hon innerst inne var glad över vad hon åstadkommit, så var hon ändå lite besviken över sin tid. Hon tyckte att det hade gått så pass lätt så att hon borde ha försökt sprungit lite fortare. Att ha den inställningen efter sitt livs första lopp och sin första löpta mil, det tycker jag är häftigt! Det tyder på en riktig vinnarskalle som jag inte märkt på samma sätt tidigare! Haha

Om hon hade fått vara frisk så hade hon löst en tid under 70 minuter utan problem, med tanke på att hon sprungit 8km med ett tempo på 6.53 i snitt. Men eftersom vi medvetet valde att öppna väldigt försiktigt så försvann chansen till den tiden väldigt fort. Men det var återigen inte tiden som var det viktiga denna gång, utan det var bedriften att genomföra loppet. Eftersom hon dessutom är gravid (ja, jag antydde väl det hyffsat tydligt i ett tidigare inlägg :)) så finns det absolut ingen anledning till att påfresta kroppen till en maxprestation. Det roliga är dock att hon redan efter loppet pratade om att göra det igen, och denna gång försöka göra en mycket bättre tid. Det var riktigt kul att höra, med tanke på den löparnörd som jag är… haha

Midnattsloppet var återigen en häftig upplevelse! Det är mäktigt att se den långa ”orm” utav löpare där alla bar neongröna tröjor. Det var coola ljusarrangemang och musik längsmed banan. Det var dessutom många glada åskådare med mycket hejande. En del var mer berusade än andra, men det var idel glada hejarop. För de som normalt inte tycker om att ställa upp i ett motionslopp så är Midnattsloppet en tävling som verkligen sticker ut, och där det i och med samhörigheten med tröjorna är lätt att smälta in i ”gänget”. Jag tycker fortsatt att det är en lopp där man ska fokusera på annat än tid, för det var verkligen kul att få njuta av loppet.

Vi tog det lugnt, vi njöt, och vi hade kul! Vi gjorde verkligen rätt som gav det en chans, och vi gick gensvaret i en toppendag! För mig så var det troligen min långsammaste mil hittills, men definitivt den roligaste! 😉

Jag är återigen mycket stolt över min sambos prestation! Jag ger henne betyget 5 löparskor, utav 5 möjliga!

 

Midnattsloppet 2013

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *