Ölands Marathon 2013

”To be, or not to be”, det var frågan som Hamlet ställde sig. Frågan jag ställde mig var ”To start, or not to start”. Förra lördagen genomförde jag ett riktigt bra sista kvalitetspass inför Ölands Marathon och känslan var mycket god! Två dagar senare kom orosmomentet med irritation i halsen och en lättare förkylning. Det försvann aldrig, men bröt heller inte ut. Stundtals kände jag mig för hängig för att tro på någon start, sekunden senare kunde det kännas mycket bättre. Jag velade därför fram och tillbaka, och tog inte ett beslut förrän på morgonen samma dag som loppet ägde rum. Beslutet var att starta och det är jag i efterhand mycket nöjd med!

Ölands Marathon agerade i år värd för Veteran-SM vilket gjorde att det slogs nytt deltagarrekord! 106 herrar (13 bröt, 16 kom inte till start) och 24 kvinnor (3 bröt, 6 kom inte till start) tog sig i mål. Även om det slogs deltagarrekord så var det det minsta maratonlopp som jag sprungit sett till antalet löpare. Det var väldigt glest vid startlinjen mot vad jag är van vid, och man behövde inte trängas, och jag gillade det! Visst finns det flera nackdelar jämför med de större marorna, men fördelen är att det blir väldigt enkelt och flexibelt, och därmed ett perfekt lopp när man vill ha familjen på nära håll.

Starten var först klockan 16:00! Alldeles för sent för min smak, men antar att det finns ett syfte med så sen start. Själv startar jag gärna så tidigt som möjligt då all tid dessförinnan är en enda lång seg väntan. Denna gång var dock den sena starten okej med tanke på att det gav mig lite extra tid till att känna efter hur kroppen kändes. Jag hade visserligen bestämt mig för start, men jag var fortsatt osäker på om det skulle gå. Tanken var fortfarande att gå ”all-in” och prestera en bra tid, jag hade inga tankar på att ställa upp och ta det lugnt. Planen var därför att öppna hårt och hellre avbryta efter första varvet om kroppen inte svarade.

Under uppvärmningen så kändes det väldigt segt och det stärkte inte alls mitt självförtroende inför loppet. Men när jag väl står där på startlinjen så vet jag om att det alltid finns en extra växel att lägga i. Mitt stora mål var Sub 2.50. Det var ett tufft mål med tanke på hett väder och färre ryggar att ta häng på, men det kändes ändå fullt rimligt. I övrigt så var målet att stabilisera mig på tider under tre timmar. För att ha en chans på 2.50 så var planen att försöka utgå ifrån att hålla 4min-tempo redan ifrån start och att sedan kunna behålla den farten hela vägen.

Direkt efter startskottet så delades vi främre löpare upp i två klungor där 4-5 löpare tog täten, följt av en grupp på 5-6 löpare där jag ingick. Jag hängde på i drygt två kilometer men kände sedan att det skulle bli en för tuff öppning att hålla då vi var nere på kilometertider på 3.45. Jag fick släppa gruppen och springa solo och följa min plan med 4min-tempo. Även om jag var uppe och snuddade på 4.10-tempo under ett par kilometer så passerade jag 10km på 40.29 vilket kändes helt okej. Kroppen svarade bättre än väntat och jag beslutade mig för att ge det en chans. Efter första varvet gav jag därför klartecken till mina medresenärer att jag fullföljer och sedan var det bara att hoppas på det bästa!

Ölands Marathon 2013

Jag brukar ha min bästa period runt 15-25km och så även denna gång. Då har jag hunnit hitta in i loppet och få ett bra flyt. Det kändes över förväntan och jag hade en riktigt fin tid på gång. Känslan var att jag tappade lite för mycket för att lösa 2.50, men jag såg potential i en tid strax däröver. Men sedan kom tyvärr tröttheten och tog över alltmer! Benen började kännas stumma tidigare än vad jag hoppats, och jag var tvungen att sänka tempot för att hålla ihop loppet. Den förkylning som jag känt tidigare under veckan hade troligtvis en påverkan. Under inledningen av loppet så var det ett behagligt väder men sedan klarnade det upp och med uppemot 26 grader gjorde det inte lättare. Men även om jag var tvungen att sänka tempot så hade jag börjat plocka löpare som hade öppnat för hårt.

P10000151

Jag fortsatte kriga och höll ihop det ganske väl fram till 32km då den berömda sista milen börjar. Då tappade jag allt och kunde inte alls hålla tempot längre. Som tur var så lyckades aldrig någon löpare springa förbi mig, medan jag fortfarande passerade några löpare. Placeringsmässigt så ryckte jag därför upp mig och var starkare än många andra löpare. Tidsmässigt så började jag dock tappa riktigt mycket då jag sprang sista milen kring 43 minuter och där jag till största del tappade chansen till sub 2.50. Med trötta ben lyckade jag ändå ta mig i mål på tiden 2.53.06 och som innebär ett nytt personbästa med 40 sekunder!

P1000016

Loppet sprangs i en kombination av fyra kortare slingor inne i Löttorp och tre längre slingor i utkanten av samhället. Denna variant är bra vid mindre lopp då familj, vänner och övriga åskådare har möjligheten att heja vid fler tillfällen. Utmed slingan utanför Löttorp så visste jag att det skulle vara begränsat med stöd, men det var lite fler än jag räknat med, och de flesta applåderade eller ropade. Det var till och med ett sällskap som hade ordnat en egen vätskedepå och där mannen stod med vattenslangen och kylde ner oss heta löpare! 🙂

Andreas Magnusson (Solvikingarna) vann på fina 2.43.23, och damklassen vanns av Annelie Johansson (SoKF Knallen) på lika fina 2.48.40! Min tid gav mig en 6:e plats vilket är sämre än jag hoppades på, men veteranstatusen gjorde att jag troligen tappade ett par placeringar. Utav de fem som var före mig så tävlade fyra i veteranklasser. Det är möjligt att någon utav dem fortfarande hade sprungit utan veteranstatusen, men troligen hade jag annars haft en pallplats inom räckhåll. Men jag ä inte bitter (för att citera Tony Rickardson), utan det gjorde istället att det blev fler löpare och ett mycket trevligt arrangemang!

Med tanke på förutsättningarna och bristen på en optimal uppladdning så är jag mycket nöjd. Det var skönt att jag tog beslutet att starta, och jag är glad för att det höll! Nu bevisade jag för mig själv att jag är stabil på tider en bit under tre timmar. Nu väntar vila, sedan startar träningen igen inom kort, och då är målet att i höst springa under 2.50!

Jag kan varmt rekommendera Ölands Marathon till andra löpare, för det brukar vara just varmt den sista helgen i juli när loppet äger rum! 😉

Ps! Jag måste även passa på att nämna en kul grej som hände efter loppet då jag var på väg för att duscha. Jag visste inte var omklädning och dusch låg någonstans och hade fortfarande nummerlapp etc. på mig som vanligt. Jag visste åt vilket håll jag skulle, vilket var åt samma håll som loppet delvis sprangs. Men jag visste inte hur långt bort som idrottsanläggningen låg. Jag gick därför och letade och tog rakt fram i korsningen där jag tidigare under loppet hade sprungit vänster. Då jag troligen såg ut att fortfarande deltaga i loppet så stannade det en bil och vevade ned rutan och skrek att jag var på väg åt fel håll och att jag skulle springa vänster. Han trodde givetvis att jag var på väg att springa fel och jag förklarade att jag redan hade sprungit i mål och letade efter idrottsanläggningen… haha

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *