Prinsens Minne 2014

Mina damer och herrar, flickor och pojkar. Denna race report är lite utöver det vanliga, ni kommer nämligen bjudas på en…

2in1

För det är ju så att det var två lopp för oss idag. För min del stod 10km på schemat och runt timmen senare var det Alicias tur i Upploppet! En familjedag i löpningens tecken!

Prinsens Minne är ett arrangemang i Halmstad som bjuder in till ett mycket välordnat arrangemang som är populärt hos löparna. Trots flera olika lopp så flyter det på mycket bra. Vi har ca 45 minuters bilresa och begav oss söderut i god tid för att inte hamna i tidsnöd. Mitt lopp (10km) var först ut så det var gott om parkeringsplatser när vi anlände strax efter nio. Det var även lugnt vid uthämtning av nummerlappen, so far – so good. Allt gick faktiskt så smidigt så det blev mer tid att ”slå ihjäl” än vad vi hade räknat med. Vi hade dock ett ess i rockärmen då vi lokaliserade en stor lekplats på vägen dit som låg ganska nära området. Vi tog oss dit så att Alicia kunde leka av sig lite innan det skulle bli dags för mitt lopp. Men hon lekte inte alls.Hon ville inte gunga, inte åka rutschkana, hon ville knappt göra någonting. Jag och min sambo tittade på varandra och var båda lite fundersamma. Vi började klura på om det berodde på hennes stundande lopp. Inte kan väl hon som 2,5-åring redan ha sin fars tävlingsnerver?? haha

Eftersom lekplatsen inte var så populär så begav vi oss mot loppområdet och sen försvann tiden väldigt fort. Det var nästan så jag blev lite stressad innan uppvärmningen men det blev bra tajming till slut. Jag hann med ca 3km uppvärmning i lugnt tempo varvat med några ruscher. När jag joggade mötte jag två löpare på väg till starten varpå jag hörde den ena löparen säga lite ironiskt ”-Är det inte bättre att spara på energin till loppet”. Sann löparhumor tänkte jag och fortsatte.

Drygt fem minuter innan start intog jag startfållan där det var hur lugnt som helst. Det var så gott om plats framme i elitledet så det var nästan genant. Det var långt fram till startlinjen men ingen kände sig riktigt manad att ställa sig längst fram. Till slut forcerade samtliga framåt och vi var redo för start. Jag hade ingen alls koll på startfältet men halvminuten innan start kom det in två löpare med afrikanskt ursprung och då förstod man att pallen var körd.. 😉

1589_PM2014_025

Eftersom det var lugnt där framme så blev starten behagligare än vad den vanligtvis brukar vara. Normalt så brukar det komma ett bra gäng löpare bakifrån i full fart, men denna gång var det tunnt där framme och det var riktigt skönt då man kunde hitta in till ett behagigt tempo direkt. Det blev inte den klassiska rusningskilometern som annars är standard. Jag öppnade upp första kilometer på 3.33 och hade ett skönt flyt i löpningen.

Inledningsvis var det grusväg och övergick sen i asfaltslöpning. Vi hade motvid i början och en del uppför men det gick fint när man är pigg i benen. Vi passerade genom villaområden där det var trevligt med folk som stod och hejade! Jag tyckte att jag hittade ett jämnt flyt i löpningen och tuggade på bra och den känslan blev bekräftad när jag i efterhand studerat kilometertiderna, eller vad sägs om första fyra på 3.33 – 3.33 – 3.34 – 3.34. En helt perfekt öppning då jag i första hand jagade en tid under 36 minuter. Jag sprang ju så snopet på 36 blankt i Falkenberg för tre veckor sedan så nu skulle jag under 36 minuter! Med en sådan inledning hade jag mitt mål inom räckhåll!

1607_PM2014_049

Därefter började det gå uppför då jag hade kommit till banans tuffaste stigning och då tappade jag både tempo och sekunder. Men eftersom jag hade marginal så blev jag aldrig stressad av det. Första halvan hade gått bra och jag kände mig fortsatt ganska stark. När vi nu var halvvägs vek vi av och vände tillbaka mot målområdet och då via Prins Bertils stig med varierat underlag. Jag sprang halvmaran på Prinsens Minne för ett antal år sedan hade någorlunda minne av underlaget. Men jag hade glömt tillräckligt mycket för nu blev det tuffare än jag trodde!

Prinsens Minne banprofil 10km

Det är absolut inga jättebackar eller liknande men det är hela tiden små nivåskillnader som stör min rytm. Jag är verkligen ingen löpare för varierat underlag utan jag är som bäst när jag får nöta flack asfalt. Det är dessutom varierat underag med grus, sten, sand med mera så man får stundtals ha koll på vart man sätter ned foten.

Nu började det gå betydligt tyngre för min del. Den sjätte kilometern gick bra, men sen kände jag att jag började tappa tempo och eftersom det var förhållandevis långt kvar så förstod jag att det fanns risk för att det skulle skita sig igen. Sjunde och åttonde kilometern gick på 3.38 och 3.39 och jag blev allt tröttare. Underlaget och kuperingen sög verkligen musten ur mig men jag bet ihop och kämpade vidare. Det positiva med denna typ av omgivning där man inte ser så långt fram är att det känns som att tiden går fortare. Längre raksträckor där man ser jättelångt framåt kan vara väldigt dryga.

Nionde kilometer gick fortsatt tungt och blev loppets sämsta på 3.40. I kombination med att jag kunde kraftansamla och att det var lite mer nedför sita kilometern så kunde jag trycka på lite grann igen. Jag har hittills ofta haft styrkan att kunna pressa mig lite extra i slutet och så även denna gång, och det skulle visa sig vara tur. Det blev nämligen en ny lindansning kring 36 minuter. När jag spurtade mot målet så hörde jag att tiden var 35-någonting. När jag kom i mål och knäppte av klockan så stod den på drygt 36.01. Jag visste om att tiden räknas utifrån när man passerar startlinjen och att jag därför hade lite tid tillgodo, men hur mycket? Och skulle det räcka?

Frågan var om jag hade marginalen på min sida denna gång eller om jag skulle göra ett nytt lopp på 36 blankt vilket skulle kännas overkligt! När jag fick reda på min officiella tid så sken jag upp i ett leénde med ett rungande YES!! 35.59!! haha! Denna gång hade jag turen på min sida. Jag fixade under 36 minuter och slog därmed också personbästa med otroliga EN sekund! Det är mycket roligare att förbättra sig lite för då kan man göra det desto oftare, inte sant!? 🙂

Prinsens Minne 2014 resultat

Det blev en riktigt härlig start på dagen och efter en välbehövlig dusch var Alicia på tur. Då skulle hon ta sig an sitt livs andra lopp. Hon gjorde debut i Papricaloppet i Varberg för drygt en månad sedan. Det var ett lopp där hon var väldigt osäker på vad det innebar vilket då gav blandade känslor. Det blev en blandning av skratt och tårar så vi var därför osäkra på hur hon ställde sig till dagens lopp. Men hon var hur positiv som helst och faktum är att hon själv har pratat om att hon skulle springa ett eget lopp. Det har hon aldrig gjort tidigare så vi förstod att förutsättningarna var goda. När hon själv är så inställd på något så brukar det gå bra!

Upploppet hette henns lopp och det var en distans på 600meter vilket är dubbla distansen gentemot senast. Inför så kändes det långt med tanke på delade känslor senast, men eftersom hon var så positivt inställd så såg det ändå ljust ut.

Tio minuter innan hennes start blev jag hungrig så jag slängde i mig en pannkaka som vi hade med oss. Jag borde tänkt mig för, för när Alicia såg mig käka pannkaka så skulle givetvis hon också ha. Min sambo fick tvunget langa upp en pannkaka även till Alicia och i samma veva uppmanade speakern alla barn att ta sig in i startfållan där det började fyllas på. Inte den bästa tajmingen tänkte vi och försökta få Alicia att äta upp pannkakan efter loppet, men det kunde vi bara glömma. Lösningen fick bli så enkel som att hon fick ta med den, så hon stod och käkade pannkaka precis innan start! 🙂

Alicia var fortsatt väldigt glad och sprallig och hade svårt att stå still. När pannkakan låg i magen så skulle hon klättra på mig medan de andra barnen stod lugnt jämte sina föräldrar och höll dem i handen. Det var dock bara kul! Hon hade en helt annan trygghet i sig själv gentemot förra loppet, den gången var nog en riktigt bra lärdom!

Starten gick och en utklädd Stålkvinna tog täten och alla barn/föräldrar följde efter. Alicia öppnade med ett glatt humör som sedan fortsatte. Det var mycket folk som hejade i början så hon hade en del att titta på.

Prinsens Minne Alicia1

Efter 200-300 meter var det glesare men hon var fortfarande glad. En flicka kom ikapp oss tillsammans med sin pappa som sa till oss att vi hade fått en supporter. De tyckte nämligen att Alicia såg så glad ut så de slog följe med oss. När flickan sedan blev trött och ville upp i pappans famn så släppte Alicia min hand. Jag trodde hon ville byta hand men då kom istället båda armarna uppsträckta mot mig. Barnpsykologi när den är som bäst. När Alicia såg hur skönt det var för henne i pappans famn så tog hon givetvis efter! haha

Jag fick bära henne i några korta omgångar parallellt med att hon tog sig fram av egen kraft. Vi gick lite och sprang lite och vi kom hela tiden närmre målet. Efter ca 400meter så hördes ett bekant ljud. Alicia vände sig om till mig och sade ”-Hörde du pappa? Glassbilen!”. Mycket riktigt var det glassbilen som hördes men sedan tänkte hon inte mer på det. Mellan ca 300-500meter hade hon av förklarliga skäl sin tröttaste period och i slutet när vi närmade oss mål fick hon mer energi igen. Då stod det också fler folk och hejade och hon fick till en minispurt in mot mål. Där stod en lika stolt mor (som far) och väntade på oss. Mamma hade sprungit lite kors och tvärs för att heja på oss under resan.

Alicia fick sin efterlängtade medalj och sedan fick vi syn på något mycket intressant. Där stod ju den glassbil vi tidigare hört och delade ut glassar till alla barnen. Alicia tackade inte nej utan fick tag i en god strut och såg allmänt lycklig ut med sin medalj och sin glass. Inte det minsta gnäll under hela loppet, det var verkligen kul att se henne idag!

Prinsens Minne Alicia2

Det blev sammanfattningsvis en mycket lyckad dag där vi alla tre var nöjda. Jag klarade mitt mål med en sekund och Alicia tog sig igenom Upploppet på ett strålande sätt. När vi packade in i bilen och skulle styra kosan hemåt igen så sade jag åt Alicia vilken fin medalj hon hade. Då svarade hon ”-Pappa och Alicia medalj, inte mamma”. 🙂 Men en stolt mamma är nog inte det minsta bedrövad över det. Vår lycka är hennes lycka, och tvärtom! Utan henne skulle vi aldrig klarat det!

Tack Halmstad och Prinsens Minne för denna gång, vi ses säkert igen!

2 thoughts on “Prinsens Minne 2014

  1. Grattis till personbästa! …jag har inte riktigt koll på mitt personbästa men ett svagt minne av att jag lyckats springa en träningsmil på 36 blankt så jag kan bara tänka mig hur härligt det där glada utroppet ”YES” var när officiella resultatet kom.

    På lördag ska jag springa UltraVasan men efter lite småproblem med vänsterknä under sommaren blir det bara att ta det lugnt och ta sig imål vilket är en bragd i sig…för de flesta…men endå lite surt.

    Efter UltraVasan har jag inget lopp planerat så ska fokusera på att få ett helt knä igen och sedan är jag nog allt lite sugen på att knäcka den där 36 blankt barriären jag med.

    1. Tack Christoffer!!
      Ja det var riktigt gott när jag hade marginalerna med mig. Hade det varit ytterligare ett lopp på 36 blankt så vet jag inte vad jag skulle ha gjort… haha
      Ultravasan låterspännande, och mycket tufft! 🙂 Stort lycka till!!
      Har du gjort milen på 36 på träning så lär du nog kunna pytsa det en del på tävling! 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *