Prinsens Minne 2017

Det var fjärde gången som jag sprang Prinsens Minne i Halmstad. 2011 sprang jag halvmaran, 2014 blev det 10km, och ifjol sprang jag 5km. Dittills hade jag testat samtliga tre distanser som erbjuds. Jag ska springa Jönköpings Halvmarathon kommande helg så Prinsens Minne hade jag inte med i min första planering, men jag vill ha in ytterligare ett lopp och då passade detta perfekt!  Tanken var först att nöja mig med 5km men det blev istället 10km till slut. Jag och Alicia efteranmälde oss på plats och för Alicia så var det hennes tredje start i Upploppet.

Min start var först (11:00) och är arrangemangets första lopp. Prinsens Minne brukar kunna bjuda på en hel del vassa löpare och i år var inget undantag. De har inte alls samma bredd på toppresultaten som många populära stadslopp men eftersom de har prispengar till topp-3 så brukar det vara ett par riktiga duktiga löpare på respektive distans. I mitt fall så blev jag väldigt överraskad när jag mötte David Nilsson i startfållan då han för en knapp vecka sedan sprang maran i VM. Men så snittar han ju ett lopp i veckan så varför ska han bryta den trenden!? Haha

Träningen under veckan har varit rätt seg så jag hade inga större förhoppningar på dagen. Jag kände mig inför nöjd med en måttlig målsättning på under 37 minuter och sedan fick dagsformen styra. Men en seg vecka behöver inte alltid innebära sega ben när det väl gäller. Jag tog en kort lugn återhämtningsrunda dagen innan och under uppvärmningen inför loppet kändes det faktiskt helt okej.

Banprofilen på Prinsens Minnes 10km-distans saknar några krävande backar och har en måttlig total höjdskillnad. Utmaningen är istället att det efter halva loppet när man springer ut på Prins Bertils stig är en knixig bana med varierat underlag. Det är således ingen PB-bana men rolig att springa och med en fin omgivning! Det blåste knappt och en behaglig temperatur så för oss milslöpare var det bra väderförutsättningar.

Jag hade bestämt mig för att inte kolla på klockan alls utan bara gå på känsla och kände att jag hittade ett jämnt flyt i löpningen. När jag kollade kilometertiderna efteråt så var det ganska likt med endast någon enstaka kilometer som stack ut. Första 5km passerades med en kontrollerad känsla. Det var ansträngt men tempot kändes alldeles lagom. När man sedan kommer ut på Prins Bertils stig och det blir mer krävande löpning så gäller det att hushålla med krafterna och jag kände mig hyggligt stark hela vägen. Jag kunde fortsätta hålla tempot. Under den nionde kilometern hade jag en dipp och tappade lite tid och jag märkte också att löpare bakom började ta in på mig. Den sista kilometern orkade jag trycka på igen men passerades under de sista 400m av en trio damer som placerade sig 1-3 i damklassen. Det var bland annat Hälles Linn Nilsson som är en framgångsrik medeldistanslöpare så det var riktigt duktiga löperskor!  Jag höjde tempot men orkade inte hänga på. Sista kilometern gick åtminstone snabbast och jag sprang i mål på 36:18.

 

Jag kom i mål som 8:e man och inräknat damerna så blev jag alltså 11:a. Jag hade en halvminut upp till närmsta manliga löpare och loppet vanns av Meseret Yitbarek på 30:45. Det var tre löpare som stack ut från mängden och där inkluderades även tvåan David Nilsson på 30:45 (grym tid med tanke på VM-maran), samt Anders Grahl på 31:07. En mycket snabb topptrio på både herr- och damsidan.

Som helhet är jag nöjd med mitt lopp. Det är en helt okej tid mitt i en ganska tuff träningsperiod. Det har dessutom blivit bättre och bättre tider så det är på väg åt rätt håll. Jag är fortfarande en bit ifrån en milstid som jag skulle vara riktigt nöjd med men jag får jobba vidare!

Dryga timmen efter min målgång var det start för Alicia i Upploppet. Frånsett min tur med vädret så började himlen öppna sig och när Alicia skulle starta så kom det en rejäl skur. Jag försökte skydda henne med paraply så länge jag kunde innan starten men hon och de övriga barnen hoppade sig varma.

Lyckligtvis klagar barn sällan på väder och alla verkade laddade, så även Alicia. Lillebror sov men utmed banan hade jag, Rebecca, farmor & farfar och mormor & morfar spridit ut oss för att heja på. Jag har nämnt det förut men jag nämner det igen, hon springer ALLTID med ett leende på läpparna. Det ser otroligt härligt och motiverande ut.

 

 

Efter inkasserad medalj så väntade glassbilen som är en klassiker för barnloppen på Prinsens Minne. Det var väl inte riktigt väder för en kall glass men den slank ner fint 🙂

Precis som föregående år så hade de otur med vädret men det är riktigt seriöst och välarrangerat. Många olika distanser för hela familjen, fin bansträckning, bra service. Jag kan inte komma på något att anmärka på och mitt deltagande kommer sannolikt inte stanna på fyra starter…

PS! Senare under kvällen blev min sambo så inspirerad att hon gav sig ut och sprang en runda. Nästa år kanske vi springer allihopa! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *