Road to Berlin – Part 3

Tredje och sista delen av förberedelserna inför Berlin!

Senaste tiden har varit lite sämre, både känslan prestationsmässigt, men även i benet. Det blev ett sista löppass i tisdags så nu gäller begränsat med alternativträning och framförallt vila. Smärtan har varit mer påtaglig både vid fysisk aktivitet och i vila senaste tiden så jag har varit hos en naprapat vid två tillfällen för behandling. Jag ska påbörja en kur nu med gel och tabletter så tror jag inte att det ska vara någon fara att inte kunna komma till start. Så illa tror jag inte att det är, med andra ord finns det inget annat i huvudet än att jag kommer att starta!

Vad gäller min race plan så har jag dock INGEN ANING tyvärr…

Jag har inte haft annat än 2:40 i huvudet under de senaste månaderna. Men är det rimligt? Vågar jag försöka?

Om man ser till nuvarande förutsättningar så är chansen troligen väldigt liten att lyckas, men jag har förtvivlat svårt för att revidera mitt mål. Ett möjligt sätt är att inleda för 2:40 och sedan sakta ner så tidigt som möjligt om jag märker att det inte kommer att hålla. Problemet är dock överhängande att det redan är för sent, för det kan kosta MYCKET att inleda i ett för högt tempo så istället är risken stor att det slår tillbaka och ger en mycket sämre tid än min kapacitet.

Det förmodligen bästa alternativet är att revidera målet till typ 2:45 och satsa på ett nytt personbästa. Det är en riktigt bra tid så det finns så klart ingen garanti för att jag löser det heller, men sannolikheten är betydligt högre. Frågan är dock om jag mentalt kan acceptera ett reviderat mål? Frågan är om jag värdesätter ett nytt personbästa så pass högt att jag är beredd att ge upp 2:40. Det är den viktiga frågan som jag måste hitta ett svar på innan söndag…

Om jag fortfarande väljer att följa mina drömmar och chansa på 2:40 så finns som sagt risken att det går åt hel*ete! Men isf känner jag ändå att jag inte kommer kunna bli besviken. Då har jag chansat, och då har jag gjort allt jag kunnat. Då är jag medveten om att det får bära eller brista. I efterhand skulle man kunna ångra beslutet och borde reviderat målet till 2:45, men det kommer inte att hända. Om jag beslutar mig för 2:40 så har jag bestämt mig, då finns det inget ”tänk om”. Då finns det ingen ånger om det blir exempelvis 3:10 istället för 2:45. Då får jag helt enkelt acceptera läget som det är.

Det positiva i detta dilemma är att jag känner att jag har svårt för att bli riktigt missnöjd OAVSETT hur det kommer att gå.
Jag vet för det första inte om jag håller för hela distansen. Sedan vet jag inte vilken löpkapacitet jag har för tillfället. Dessutom ska det vara rätt dag, perfekt väder, osv.

Vad jag däremot VET är att jag har gjort precis allt i min makt för att göra ett så bra försök som möjligt!

Jag har inte skippat ett enda träningspass utan har svettats på cykeln eller crosstrainer.

Jag har masserat, behandlat benet.

Jag har fokuserat hårt på kostintaget sista veckorna för att känna mig ”i form”.

Jag har försökt öka på återhämtningen i form av vila/sömn.

 

Avbrutet lopp?

En kass tid?

En riktigt pangträff?

Med tanke på att jag känner att jag har gjort allt jag har kunnat inför loppet, så ger det mig en bra inre känsla.

Det gör att jag är övertygad om att jag kommer vara nöjd (fast på olika sätt) hur det än slutar… 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *