Stockholm Marathon 2017

2011 gjorde jag min debutmara och det var i Stockholm. Sedan återvände jag 2012 och 2014 för att ta del av folkfesten. Sedan dess har jag prioriterat annat tills i år då det var dags för min fjärde start i Stockholm Marathon och min fjortonde mara totalt. Frånsett att loppet alltid lockar så föll valet på Stockholm då jag skulle åka upp och springa det med en (i begynnelsen) löparkompis, som numera har blivit en mycket närmre vän än så, Robert Andersson.

På fredagsmorgonen tog vi med våra damer på en tågresa upp mot huvudstaden. Barnen lämnade vi hemma i tryggt förvar då farmor & farfar och mormor & morfar sköter sådant med bravur. Vid lunchtid ankom vi Stockholms Centralstation och efter en snabbvisit på hotellet så traskade vi bort till Östermalms IP. Drygt 2km enkel väg så skönt att röra på benen så man känner sig ”igång”. Framme på Östermalm så hämtade vi ut nummerlapp och testade sedan deras Zeta pasta party, vilket jag aldrig gjort tidigare. Med tanke på att det var tid för lunch så passade det perfekt. En lagom fylld tallrik med god pasta slank ner fint. Min sambo som också var lite småhungrig kunde tyvärr inte äta då hon är glutenallergiker. Efteråt noterade vi dock att den var glutenfri. Vilken otur… haha

Resten av dagen ägnades åt shopping, fika och en god middag framåt kvällskvisten. Energidepåerna var fyllda och benen hölls igång. Vi kunde sätta punkt för en helgjuten första dag med avslutande fokus på en god natts sömn.

Starten var inte förrän kl. 12.00 så morgonen innebar ingen stress. En tillräcklig men något återhållsam frukost intogs vid halv nio. Det gäller att inte ”överäta” för tätt inpå för att undvika magproblem. Det slank förvisso ner en kexchoklad timmen senare men därefter var det stopp. Stopp var det däremot inte från andra hållet. Mitt snitt på ca tre toabesök innan tävling höll i sig och det var nog personbästa att få dem samtliga avverkade inom loppet av en timme. Nerverna var onekligen igång! 🙂

Rebecca & Sara (som våra kära damer heter) lämnade oss nervvrak, för att återvända ut på Stockholms shoppinggator. Jag & Robban höll oss på hotellet ett tag till innan vi begav oss mot Östermalms IP. Via Robban (som känner alla… haha) så hade vi bestämt träff med andra löpare. Även om löpning är en individuell idrott så är det ett mycket bra socialt forum. Det känns som att löparna alltid är ett trevligt ”släkte” och det stämde mycket väl in även denna gång. Vi träffade bland annat Staffan Dahlgren (http://wwwfyraochtrettio-staffan.blogspot.se/) som om möjligen känner ännu fler än Robban!? 🙂

Sista tiden sprang iväg snabbt innan tävlingslinnet åkte på och diverse utsatta och känsliga områden smordes in. Sedan var jag REDO! Det var dags att göra jobbet! Det är så mycket folk överallt så det är svårt med uppvärmning men en lätt jogg fick jag till i några minuter innan jag intog position långt fram i ledet. Det var gott om plats så även om det var många löpare i startfållan så gick det utmärkt att ställa sig långt fram och det var bara ett led mellan mig och de elit-seedade löparna.

Min race plan som bestämdes för knappt två veckor sedan skulle nu efterföljas! Utdrag hämtat från det inlägget:

”Huvudsyftet blir istället att få en känsla och ett kvitto som styrker att jag är på väg åt rätt håll och att 2:40 i Berlin kan anses realistiskt. Detta kvitto behöver emellertid mynna ut i någon form av önskad sluttid och en så kallad ”race plan” att förhålla mig till. Planen blir således att öppna i 4-minuters tempo vilket skulle ge en sluttid på knappt 2:49.”

När starten gick så har rutinen blivit så pass god att jag inte drogs med andra löpare som skenade iväg. Jag höll koll på klockan för att verkligen hitta in i mitt planerade 4-minuters tempo, vilket inte dröjde särskilt länge. Vid passering 5km i Gamla Stan så stannade klockan på 19:57 och en helt optimal öppning. Resan fortsatte kontrollerat och via en helt ny bansträckning fram mot Västerbron så var det efter drygt 8km dags att för första gången ta sig an denna ”ökända” bro. Jag har emellertid aldrig haft respekt för Västerbron utan jag tycker att den målas upp som något värre än vad den egentligen är. Den är förvisso lång men den är inte särskilt brant och sänker man medvetet tempot så kan man ta igen det på den långa utförslöpningen efteråt. För dem som verkligen inte gillar bron så hade de i år ett häftigt budskap då man sprang förbi uppblåsta passager med nedräkning 3-2-1 tills man var uppe på toppen. Där stod det Asics slogan för den nya skokollektionen, ”Don´t run, Fly”. Det kändes verkligen som man flög fram när man var på toppen och hade en lång härlig utförslöpning framför sig.

Inte långt efter Västerbron passerade vi 10km och min tid stannade på 39:55, endast 5 sekunder före min plan. Knappt första fjärdedelen av loppet gick fint och gav en skön känsla inför fortsättningen. Benen kändes definitivt pigga, och likaså flåset!

Efter drygt 12km så sprang vi under en väg, följt av en skarp sväng upp mot Centralstation. Där var det ett band som spelade Kents gamla dänga ”Kärleken väntar”. Även om denna blogg främst handlar om löpning så får vi ändå bjuda på lite romantik, för på Stockholm Stadion och målgång så skulle min kärlek finnas väntande. Men till dess var det en hel del kilometer som skulle avverkas… haha

15km klockades på 59:39 och när vi på andra varvet sprang ut mot Djurgården så landade tiden på 1:19:26 på 20km och 1:23:23 halvvägs. Känslan hade hela tiden varit mycket positiv och det var skönt att ha kommit halvvägs, men sträckan ute på Djurgården är dessvärre väldigt lång. Längre än vad jag minns den som så förmodligen lyckas jag förtränga det efter varje år. Kroppen var förvisso fortfarande pigg men det var långt kvar och det känns som man inte kommer någonstans där ute. Jag försökte bryta ner denna etapp i delmål men ändå var det segt tills vi äntligen sprang förbi Gröna Lund och in mot Stockholms folktätare gator igen.

Bild från Marathon Foto

Det var mycket tacksamt att få höra ljudet av applåder och heja-rop då det för första gången började kännas betydligt tyngre. Jag passerade 30km på 1:58:56 och sprang dittills fortfarande mycket jämnt men fräschheten var borta (konstigt vore kanske annars så långt in i loppet). Jag fortsatte med att dela upp loppet mentalt i huvudet och vid 33km var det återigen dags för Västerbron. Det var tröttare ben men kändes rätt okej att bemästra den en andra, och sista gång. Jag flög kanske inte ner med samma känsla som på första varvet men benen pinnade på hyggligt! Sträckan mellan 30 och 35km sprang jag på 20:16 så jag började för första gången att tappa, fast mindre än vad jag hade trott. Det rörde sig ju bara om 16 sekunder så det var med andra ord ett skönt mentalt besked att ha ett så bra utgångsläge med 7km kvar att springa.

För nu började det verkligen bli kämpigt! Nu började benen stumna och tack vare ett fräschare huvud så kunde jag stå emot bra. Farten sänktes ytterligare men återigen med mindre än jag befarade. Jag krigade vidare påhejandes av en härlig publik. Jag går in väldigt mycket i mig själv men en del av stödet lyckades jag fånga in 🙂

Vid 37km passerade vi Centralstationen igen och även om det var tungt så fanns inga tankar på att vika av och sätta mig på tåget hem. Målet stundade ju inte allt för långt borta och efteråt väntade en nöjesfylld eftermiddag/kväll. Jag började försöka att förflytta fokus från tröttheten till kvällsaktiviteten där vi hade bokat bord på en thailändsk restaurang. Där satt jag med en kall öl i handen med mina kära reskamrater och bara njöt av tillvaron. Dessvärre tog tröttheten över igen så tillbaka i verkligheten så omvandlades mina drömmar till en kamp att övertala benen att fortsätta hålla tempo.

Mellan 35 och 40km sprang jag på 20:32 vilket var det långsammaste avsnittet. Men även om jag var tvungen att sänka tempot så var det betydligt fler som hade det ännu tuffare. I och med att jag fortsatte ta löpare så gav det extra energi. Inget illa menat mot dem jag passerade men man känner sig stark när man är som tröttast och ändå plockar placeringar. Efter 40km så var det så lite kvar så då var det bara att köra på och tömma allt vad som fanns. Det var inte utrymme för någon större fartökning men jag återgick iaf till 4-minutersfart eller möjligen strax under!

När jag såg stadion skymtade så var det en härlig känsla. Raksträckan upp mot stadion är längre än vad den ser ut som, men där bars man fram av ett härligt publikstöd och jag fortsatte ta några löpare (vilket skulle visa sig vara betydelsefullt). In mot stadion hittar kroppen alltid kraft till ett försök för en spurt, och en trött kropp kunde hålla kursen in på målrakan. Där hade det också fyllts på med mycket folk och jag lyckades passera mållinjen på 2:48:37.

Snittempot blev avrundat till 4:00-tempo per kilometer, så exakt enligt plan och därmed ett helt optimalt upplagt lopp där jag troligen fick ut nästintill maximalt av det jag hade. Med tanke på att jag började tappa i slutet så hade jag sannolikt tappat ännu mer om jag hade öppnat tuffare. Det roliga med de sista placeringarna jag tog var att jag tack var det kom i mål på topp-100 i och med en 95:e-plats! Placeringen är jag faktiskt mer nöjd med än tiden.

(min/km och km/h stämmer tyvärr inte)

I mål väntade Rebecca & Sara och efter lite pustande så väntade vi tillsammans in Robban som sprang i mål på 3:08:37. En riktigt imponerande tid med tanke på hans hälsenebesvär som tyvärr omöjliggjorde full satsning. Det blev väldigt påtagligt att det fanns en stor reservtank kvar i kroppen när vi lyckades fånga en bild där han ser till synes helt oberörd ut, medan de övriga som kom i mål ungefär samtidigt är helt utslagna… haha

Efter målgång på stadion så tog vi oss vidare mot Östermalms IP igen för att hämta överdragskläder och fylla på med energi. Man är inte så mottaglig för mat direkt efteråt men efter en god kall öl (alkoholfri bör tilläggas…) så slank det även ner en bulle. Jag försökte att vara i rörelse så att inte benen skulle stelna till. Efter ytterligare lite mingel med några andra löpare så tackade vi för oss och begav oss tillbaka mot hotellet.

Efter en kortare vila så förbyttes löparkläderna mot en festligare utstyrsel. Det blev ett glas Prosecco och en annan skumpa innan vi kände oss redo för Stockholms kvällsliv. Det var återigen skönt att vara i rörelse så en promenad till restaurang Koh Phangan gjorde susen. På denna fantastiskt mysigt inredda thailändska restaurang (blev långt där…) så fick vi i oss en god måltid och mina tidigare drömmar om en god kall öl förverkligades. Rebecca fick i sig någon stark krydda från salladen som hamnade i fel strupe, och hon höll likt en vulkan på att få ett utbrott, men det gav med sig och efter kallt vatten kunde vi samtliga njuta av god mat & dryck 🙂

Vi hade planer på att fortsätta kvällen/natten på Golden Hits till 80-tals musik och schlager men vi sparade det till en annan gång. Jag ber om ursäkt till er som gärna hade velat se två stela löpare på dansgolvet som endast hade kunnat röra sig lite med överkroppen. Den underhållningen tar vi tyvärr ifrån er även om våra två damer säkerligen hade kunnat rädda upp situationen med betydligt mjukare rörelser… haha

Efter en andra natts sömn (som inte blev så mycket sömn) så väntade hemresedagen. Och nej, det var inte på grund av något uteliv som det blev begränsat med sömn utan det beror på att jag har förtvivlat svårt att sova natten efter ett maraton. Vet inte om det är kroppen/huvudet som är så uttömt eller om det är huvudet som fortfarande är uppe i varv och som har svårt att koppla av, men oavsett så har jag svårt att komma till ro.

Innan lunchtid tog oss tåget tillbaka från Stockholm till Göteborg för byte av tåg ner mot Varberg. Till Göteborg kom vi några minuter tidigare än beräknat och hade därför ett fåtal minuter på oss att skaffa biljett och försöka hinna med ett tidigare tåg, annars hade vi behövt vänta i en timme. Robban axlade ansvaret och tog en snabbdistans in mot Centralen. Han kom sedan till tåget med biljetter i näven innan vi andra ens hade hunnit dit som bara skulle gå raka vägen. Det var synd vi inte klockade tiden för det tempot hade inte varit fy skam dagen efter en mara! 🙂

Det blev sammantaget en mycket härlig helg och vistelse med fyra nöjda själar. Två av oss hade löpning som resans huvudsyfte, och två av oss (förutom att supporta så klart!) hade shopping (ni bör kunna lista ut fördelningen där). Man kan konstatera att vi alla levererade och efter en sådan givande resa så blickar vi redan mot en ny…

Vill rikta ett stort tack till mina kära medresenärer Rebecca, Robban & Sara, ni är grymma!

Även till alla sköna människor och löpare som vi träffade under denna vistelse!

Slutligen så klart även till morsan, farsan och svärföräldrar, samt kidsen där hemma som supportade tillsammans och följde loppet framför TV:n.

Tack!

4 thoughts on “Stockholm Marathon 2017

  1. Jag lovade ju att lämna en irriterad kommentar, skämt åsido, härlig rapport väldigt snyggt levererat, jag har varit och är fortsatt imponerad över nivån du håller, inte minst med tanke på skadeuppehåll som du haft! Grattis till en finfin tid och placering och riktigt trevligt att träffas!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *