Två skilda världar

I våras lekte löparlivet med nytt personbästa på varje distans. Först på maran, sedan 5km, därefter på halvmaran och slutligen på 10km. Lägg därtill två förstaplatser så var det ett halvår som jag givetvis rankar högst hittills! Utöver tävlingarna så märktes det ofta under de tuffare träningspassen att den goa känslan oftast fanns där. Känslan då kropp och knopp vill åt samma håll. Den känsla som man alltid vill uppleva!

Nu går vi mot höst och mörkare tider.

Dystrare tider enligt många.

Jag har också en dyster känsla. Men det beror inte på den stundande hösten, och det beror inte på mörkret. Mitt löparliv leker tyvärr inte längre. Från att ha lämnat en fantastisk period bakom mig så har jag under ett antal veckors tid upplevt motsatsen.

Under flera års tid så har jag haft problem med ryggen. Symptomen härstammar i regel alltid från samma ställe och är något av en akilleshäl för mig. Med regelbundna kiropraktorbesök så har det dock inte varit något större problem. Jag har blivit införstådd att jag har svårt för att bli kvitt det helt, alla har vi våra fysiska svagheter. Däremot har det alltid gått att behandla med tämligen enkla medel. Nu är det dessvärre inte så enkelt längre. Förmodligen har problemet eskalerat under en längre tid och nu krävs det något mer än enbart ett kiropraktorbesök.

Jag har varit på massage, hos sjukgymnast, gör olika former av stretchövningar. Jag försöker med allt jag kan för att bli kvitt mina problem, men denna gång är det värre än någonsin. Min smärta i ryggen strålar emellanåt ned i sätesmuskeln och höft. Om det härstammar från ryggen eller någon annanstans är svårt att lokalisera. Det värker emellanåt och jag kan inte sova på mage.

Löpningen blir givetvis också påverkad, men det är sällan som jag har ont när jag springer. Jag har heller inte blivit avrådd av någon från att fortsätta löpträna (snarare tvärtom), men jag har inte alls samma känsla. Löpsteget finns inte för tillfället. Tempo- och intervallpassen som förut kändes riktigt bra går nu inte alls. Antingen får jag avbryta dem eller så får jag dra ner på tempot. Flåset är oerhört tungt redan från början och jag får slita ont. Om det bara har med mina skadebekymmer att göra är svårt att svara på, men det påverkar min rörlighet och förhoppningsvis är det i alla fall den största anledningen till den sviktande formen.

Om två månader är det dags för Valencia Marathon. Årets på förhand solklara höjdpunkt! Det är loppet som ska ge mig möjligheten att utmana under 2.40 och därmed klara min drömgräns. En drömgräns som jag kämpat mot i ett antal år nu. I våras var min förhoppning stor om att lyckas. Nu är den tyvärr inte lika stora längre.

De senaste veckornas skadebekymmer och obefintliga form stressar mig. För att prestera maximalt på ett maraton så krävs en längre period av bra träning och optimala förberedelser. Om jag inte får möjlighet till detta väldigt snart så påverkar det givetvis mina chanser i Valencia, och även om jag skulle bli helt frisk inom kort så kan det redan ha satt sina spår.

Klockan tickar men jag hoppas fortfarande komma i hygglig form till Valencia. Jag kommer att kämpa in i det sista! Kommande veckor får avgöra min målsättning, kanske är dock en tid under 2.40 redan för tufft.

Skulle jag inte lyckas i Valencia så kommer jag fortsätta att kämpa. Motgång kommer göra känslan ännu starkare när jag till slut lyckas!

För jag kommer att lyckas!

Så är det bara…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *