Valencia Marathon 2015

Årets stora höjdpunkt var bokad sedan lång tid tillbaka. Jag ville hitta en snabb mara i en trevlig stad och med behagligt klimat. Vad passade då inte bättre än Valencia?

Målsättningen jag då satte i våras var högt ställd! Gärna Sub2.40 (min drömgräns), eller åtminstone nytt personbästa (under 2.44.46). Förberedelserna sedan dess har dock varit sådär med en krånglade rygg sedan i somras. Jag har fått ställa in flera planerade tävlingar och träningsdosen har både förändrats och reducerats. Mindre mängd och en del löpning har ersatts med cykel. Kvalitetspassen och de viktiga långpassen har också blivit färre. Allt annat än optimala förberedelser men ändå kändes det som att formen var hyfsad! Mitt dittills enda orosmoment var att jag inte visste om jag skulle hålla för hela maratondistansen men jag vågade ändå tro på en bra prestation.

I början av avreseveckan dök det upp ett nytt orosmoment. Kabinpersonalen inom Lufthansa hade inlett en strejk. Strejken omfattade alla flyg från Landvetter till Frankfurt (dit vi skulle mellanlanda) från och med onsdag-fredag. Vi hade bokat flyg 06.20 på lördagsmorgonen så vi innefattades inte av strejken, men vi låg definitivt i riskzonen om strejken skulle riskera att förlängas. Som första flyg efter en strejk finns det även andra orosmoment som kan uppstå innan de är tillbaka i full regi. Ifjol fick jag ”årets lopp” inställt i Frankfurt då jag drabbades av någon form av magsjuka. Skulle jag denna gång bli stoppad igen och nu av en strejk?

Vi följde utvecklingen dag för dag i hopp om att strejken skulle upphöra tidigare, men hela fredagens flighter blev till slut inställda. Senare under fredagen kom lyckligtvis uppgifter om att Lufthansa skulle återgå till sånär som full kapacitet under lördagen och vårt flyg låg som planerat. Vi kunde andas ut!

”Vi” innebar det resesällskap jag brukar ha med mig på dessa äventyr. Min familj, morsan & farsan, samt brorsan. Vi åkte upp tidigare till Landvetter för att ha marginal med tanke på strejken. Eftersom flyget avgick 6.20 blev det uppgång mitt i natten efter några få timmars halvkass sömn. Det var lugnt på Landvetter så vi fick checkat in utan stress och kunde konstatera att resan skulle bli av! Kabinpersonalen var tillbaka och strejken påverkade oss inte mer än att de inte hade hunnit lösa något tilltugg ombord. 🙂

Vid mellanlandningen i Frankfurt hade vi ca 1,5h innan vi flög vidare till Valencia där vi landade vid lunchtid. Vi möttes av ett behagligt klimat, nästintill vindstilla och drygt 20 grader. En taxi med en hetlevrad chaufför tog oss efter 100-talet filbyten och ett par tutningar fram till den lägenhet vi skulle bo i under vistelsen. En lägenhet med tre sovrum och utrustad med allt som kunde tänkas behövas. Den låg centralt placerad i förhållande till restauranger och shopping, och det var knappt 3km till start/mål för Valencia Marathon.

Eftersom loppet startade 09.00 på söndagsmorgonen så var det under lördagseftermiddagen prioritet på att ta oss till arrangemangsområdet för att hämta ut nummerlappen. Efter att ha dumpat av resväskorna i lägenheten vandrade vi därför vidare mot The City of Arts and Sciences där det fanns mässhall och utlämning av startbevis. Det var ett storslaget område som låg fantastiskt fint.

Bild1

I staden var det nämligen en flera kilometer lång nedsänkt passage som delade staden och som utgjordes av vackert uppbyggd natur med karismatiska byggnader, caféer, minigolf, lekplatser, cykeluthyrning, promenad-, cykel- och löpstråk med mera. Jag skulle under söndagsmorgonen via en rumänsk löpare få reda på att det hade varit en flod en gång i tiden. Om jag förstod henne rätt så hade de problem med att den ofta svämmade över och därför så forslade de bort allt vatten och har sedan dess bebyggt stora delar av sträckan. Den förklaringen kändes väldigt logisk med tanke på nedsänkningen och att det gick flera broar över det långa området. När vi åkte hemåt så kunde man också se delar av sträckan utanför stadskärnan som inte var bebyggt och då blev bilden än mer tydlig.

När nummerlapp var uthämtad hade tiden rusat iväg och efter uppackning i lägenheten och käk så blev det läggdags tidigt. Dels med tanke på att vi hade gått upp mitt i natten, men också på grund av den tidiga starten.

Jag hade ställt klockan på strax innan 06.00 och åt en tallrik gröt till frukost. Mer vågade jag inte trycka i mig och uppladdningen hade skett tidigare. Sedan vilade jag ytterligare en timme innan jag började förbereda mig inför loppet. Jag bytte om direkt i lägenheten och hade endast på mig en överdragströja som jag sedan kunde dumpa. Strax innan klockan 08.00 vandrade jag bort mot starten och det var alltså i samband med detta som jag kom i kontakt med den rumänska löpare som i ett större löparsällskap bodde på samma lägenhetshotell.

På vägen fick jag användning av en bunt toapapper som jag hade satt i shortsen utifall behov skulle uppstå. Mycket riktigt gjorde det så och den bajamaja jag hamnade i hade slut på papper. Det är ett tips till er andra maratonlöpare att anamma om ni inte redan gjort detta! 🙂

Vid ankomst var det fullt med folk då Valencia Marathon hade över 16500 anmälningar samt att det parallellt anordnades ett millopp med 8500st löpare. Jag lokaliserade starten för maraton och påbörjade en lättare uppvärmning. Eftersom det hade fyllts på med massor utav löpare så fick uppvärmningen ske fram och tillbaka inne i startfållan. Jag hade via tidigare prestationer fått plats i den första startfållan men den var till antalet löpare ändå väldigt stor. Med knappt tio minuter kvar till start så intog jag position. Många hade tagit plats tidigt men eftersom jag hellre ville värma upp så hamnade jag långt bak i ledet med flera hundra löpare framför mig.

Det var en spänd och oviss känsla inför starten där det hann hända tre nämnvärda händelser. Först knackade det på ryggen där jag möttes av en Stockholmslöpare som kände igen mig via bloggen, alltid väldigt kul och uppskattat! Kort därefter så stänkte det något på mina ben. När jag kollade runt så var det en löpare som pissade under shortsen rakt ner i asfalten. Lite osmakligt och inte så fräscht för de runt omkring men vad gör man i nödens situation? Själv kunde jag snabbt förflytta mig och undvek det värsta. Slutligen var det en tyst minut för att hedra offren från den hemska tragedin i Paris.

När starten sedan gick så påbörjades rusningen och det var löpare överallt. Min startposition hindrade mig rejält första kilometern med mycket sicksack och tempoväxlingar. Även under andra kilometern var det tjockt innan fältet började dras ut. Jag plockade så många löpare som möjligt för att hitta en bättre position och det kändes piggt till en början. All trängsel hade dock påverkat tiden på första 5km som landade på drygt 20minuter.

Efterhand som det öppnade upp sig så kunde jag hålla ett jämnare tempo och följde ganska tidigt två italienska löpare som höll lagom fart. Mellan 5-10km gick det lite fortare och efter 10km stannade klockan en bit under 40 minuter. Det var för långsamt för att kunna hota 2.40 vilket jag konstaterade både på tiden och utifrån känslan i kroppen. Jag höjde inte heller tempot för att ens försöka utan en tid mot 2.45 kändes mer rimligt!

Vid passering av 15km så tappade jag något och landade runt timmen. Det kändes fortfarande ganska piggt även om jag inte vågade öka farten. Jag insåg dock att även 2.45 skulle bli tufft men hade inte gett upp den tiden i hopp om en stark andra halva då jag brukar växa mig in i maratonloppen.

Jag fortsatte att hitta ryggar. Jag hade passerat italienarna men hittade hela tiden nya ryggar, bland annat från svenska IK Akele som hade flera löpare med. Halvmaran passerades i nästintill samma tempo och klockades 1.24.28 brutto vilket innebar ca 1.24 netto. Det indikerade en sluttid på 2.48 men nu började det kännas tyngre.

Mellan halvmaran och 25km började jag tappa tempo och jag fick en riktigt tuff mental kamp eftersom det var så långt kvar. Jag noterade att sekunderna gled förbi och jag började bli stressad. Utan något flyt i löpningen så fortsatte jag kriga och hoppades på att åter hitta in i loppet.

Det blev tyvärr inte så utan kroppen mattades alltmer och benen nästintill stendog. Helt plötsligt fanns inga krafter alls. Jag har aldrig varit med om något liknande i tidigare maratonlopp. Reserven blev påkopplad redan efter 25km och jag förstod att det skulle bli en hemsk fortsatt resa mot målet. Jag fick sänka tempot avsevärt då båda benen blev helt stumma. Efter ca 28km stod mina medresenärer och hejade och det som normalt brukar ge mig extra energi fick mig istället att pausa hos dem en stund. Flåset var okej men benen var otäckt trötta. Ren och skär muskulär smärta! Jag stod och pustade ut men hade bestämt mig för att fortsätta. Vad än tiden skulle bli så skulle jag ta mig i mål, allt annat hade varit ett ännu större misslyckande än vad det redan höll på att bli.

Bild2

Ser ut som att jag håller på att skita ner mig men så illa var det som tur inte! haha

Jag fortsatte i ett betydligt lägre tempo och fick börja gå omväxlingsvis för att ta mig framåt. På grund av tröttheten/stumheten i benen så tvingades jag till detta, men det gjorde det också svårare för kroppen att komma igång eftersom benen blev ännu stelare. Jag passerade en spanjor som troligen var coach för ett antal löpare då han stod med cykel en bit ut på banan. När jag kom gåendes förbi honom så började han skrika på mig och gestikulerade med hela kroppen. Jag förstod inte ett ord, men jag tolkade innebörden som ungefär; ”-Rör på benen för helvete!”. Det var just det jag behövde för att inte stumna helt och han fick mig faktiskt att börja springa igen.

Mellan 30-35km tappade jag ytterligare tid och mellan 35-40km tappade jag ännu mer! Även om tiden blev sämre så blev inte känslan i benen eller huvudet mycket sämre för den var redan så dålig. Jag fortsatte att gå ett fåtal gånger men försökte hålla ett lägre konstant tempo. Jag hade för längesedan accepterat ett nederlag och av klockan att döma så skulle jag inte ens lösa 3h.

Bild3

Ser allt annat än avslappnat ut…

Vid ca 39km stod återigen mina medresenärer och hejade och som tur var så såg jag inte dem förrän jag hade passerat. Hade jag sett dem tidigare så hade jag definitivt stannat och pausat ytterligare en gång men nu fortsatte jag. Anledningen till att det var tur att jag missade dem var för att jag vid 40km passeringen insåg att det faktiskt fanns möjlighet att klara 3h vilket det sannolikt inte hade gått om jag pausat ännu en gång!

Jag hade nämligen räknat fel i huvudet (jo, jag var uppenbarligen trött där också) och plötsligt insåg jag att det var möjligt men att det krävdes en rejäl ökning eftersom det dittills bara gått åt andra hållet. Möjligheten att klara 3h gav mig extrakrafter även om jag var långt ifrån någon Superman! Benen började tugga igång och sista två kilometerna in mot mål var det ett härligt publiktryck som bar mig framåt. Kroppen kändes fortfarande mycket stum men det gick fint att hålla ett ökat tempo och jag insåg att jag faktiskt skulle klara det!

Sista kilometern kände jag glädje i all besvikelse. Det var nog inte främst för att jag skulle klara under tre timmar, utan mest för att jag överhuvudtaget var på väg mot mål och såg slutet. Jag började vifta med armarna mot publiken som besvarade med ännu mer hejarop. När jag kom ut på den blå mattan och den häftiga avslutningen sista hundra meterna in mot mål så var jag lättad. Jag var ÄNTLIGEN i mål och klockan stannade på 2.58.53, så det blev till och med marginal till tre timmar. Egentligen en helt okej tid på ett så fruktansvärt dåligt genomfört maraton.

Jag bryr mig inte om att analysera vad som gick fel eftersom det var så otroligt mycket som uppenbarligen inte stämde. Mycket kan hända under ett maratonlopp, men inte så här drastiskt. Jag har kunnat underhålla träningen på en bra nivå trots skadebekymren, men det är något i kroppen som bevisligen inte stämmer. Det i sin tur påverkar också mentalt och den glädje som jag hade i våras har jag aldrig haft i löpningen under hela hösten.

Jag trodde på något ganska stort i Valencia, men det blev raka motsatsen. Jag kanske borde förstått det tidigare men det vore dumt att vika ner sig och inte tro på det innan man ens startat! Min rygg behöver nu läka och när jag besökte kiropraktorn en vecka innan loppet så rekommenderade han två-tre månaders vila från löpningen för att bli kvitt problemen (bara det kanske var en indikation på att kroppen inte skulle hålla för 42,2km). Utöver ryggen så behöver nog både kropp och själ vila för att återhämta sig och börja om. Jag behöver göra en ”reset” av kroppen för jag vet att det finns så mycket mer att hämta! Det är nog därför som jag inte ens orkar vara mer besviken än jag kanske borde, för det här var min sämsta mara sedan 2012.

Om vi lämnar min bedrövliga prestation så var Valencia Marathon ett häftigt arrangemang! Under många delar av banan var det riktigt fin stämning och publik, band, DJ, etc. hjälpte till att pusha! Vi passerade flera fina byggnader och sprang längsmed kusten men som vanligt så stirrade jag mest efter ryggar och fick inte tagit del utav detta. Banprofilen är perfekt för personbästa då den saknar nämnvärda stigningar och få svängar. Klimatet var också riktigt bra, vindstilla men möjligen lite för varmt en bit in i loppet. Men eftersom man springer bland mycket bebyggelse så finns det också en hel del skugga så värmen var absolut inget att klaga på. Som sagt en riktigt snabb bana som också framgår av segertiden på 2.06.13 som placerar Valencia Marathon som den 8:e snabbaste maran genom tiderna.

Efter loppet hade vi stora delar av söndagen samt måndagen till att njuta av Valencia som var en riktigt fin stad. Jag kommer troligen inte att springa där igen då jag hellre vill testa andra lopp, men jag rekommenderar verkligen både loppet och destinationen!

Som helhet var resan riktigt bra! Det var tur att vi kom iväg och att Lufthansas strejk begränsades till fredag. Att min kropp sedan blev inspirerad och också valde att strejka var däremot olyckligt. Det kan jag dock inte skylla på Lufthansa…

2 thoughts on “Valencia Marathon 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *