Växjö Marathon 2019

Det har varit tyst här länge, men nu blir det en tillfällig comeback med en race report från lördagens Växjö Marathon. Ett lopp som jag även sprang 2011 (då min andra mara på drygt 3:26) som jag fortfarande har väldigt goda minnen ifrån. Det var alltså ÅTTA år sedan jag senast sprang de ÅTTA varven runt Växjösjön.

Det har som sagt gått väldigt lång tid sedan jag var aktiv på bloggen, och om man summerar ihop den tiden väldigt kort så har jag senaste tiden gjort ett seriöst försök och en rejäl kraftansträngning för att nå min gamla (numera snart dammiga) målsättning på 2:40. Det har resulterat i att jag höjt min kapacitet och levererat nytt personbästa på både 10km (34:45) och halvmaran (1:15:54). Dessvärre har jag inte lyckats få till det på maran när det gällt som mest. Köpenhamn Maraton i våras var mitt stora mål där det verkligen SKULLE hända! Formen var riktigt bra inför, men jag hade tyvärr inte den rätta dagen och föll igenom. Därför blickade jag framåt mot hösten och ett nytt försök, och eftersom jag ville hålla mig på hemmaplan så föll valet ganska naturligt på Växjö Marathon av flera skäl. Det ligger geografiskt bra (dvs hyggligt nära), det brukar vara bra väder, det är en flack bana, OCH i år var det dessutom veteran-SM! Man är ju numera en del av M35-klassen…

Om träningen/uppladdningen gick riktigt bra inför Köpenhamn så blev det tyvärr raka motsatsen inför Växjö. Fyra veckor innan loppet åkte vi på en all inclusive resa och det kanske inte är det bästa för formen, och nu tänker jag inte formen som i formtoppning, utan den kroppsliga formen (dvs magen kanske putar ut något mer efteråt 😊). Men resan (en fantastisk sådan!) var planerad långt tillbaka och under resan var tanken att jag skulle träna på precis som vanligt så den skulle inte påverka. Men redan andra dagen åkte jag på något virus med både halsont och förkylning, så frånsett ett träningspass första dagen blev det träningsuppehåll resterande dagar av semestern. När vi åkte hemåt och jag hoppades på att det skulle vända så satt skiten fortfarande i ytterligare knappt en vecka och det var först efter totalt ca två veckor som jag kunde börja komma igång med träningen igen. Då var det endast TVÅ veckor kvar till maran och när formtoppningen egentligen skulle påbörjas så hade jag tappat två viktiga veckor med både mängd och nyckelpass. Lösningen fick bli en quick fix med att kombinera några av de tappade nyckelpassen tillsammans med formtoppning och chansa på det bästa! Det fanns nämligen inga andra alternativa lopp i närtid frånsett om jag hade åkt utomlands, vilket inte var ett alternativ för mig denna gång.

De nyckelpassen med kvalité som jag sprang blev mestadels en katastrof och drömmen om 2:40 var lååååångt borta. Två veckor utan löpning gör så klart mycket på formen, men det borde inte vara så påtagligt med tanke på den träningsbakgrund jag ändå hade i bagaget. Men av någon anledning hade jag tappat förvånansvärt mycket och kunde inte peka på någon speciell anledning mer än att viruset/uppehållet uppenbarligen tog hårt och kom helt fel tidsmässigt. Det enda positiva som fanns var att pressen på mig själv blev mycket mindre. Jag behöll förvisso en liten gnista hopp in i det sista men när jag tre dagar inför hade det kämpigt med träningen så tog jag beslutet att släppa 2:40 i Växjö och gå helt på känsla. Visst brukar formen höjas ett hack när man släpper på träningen det sista, men att jag skulle få en sådan boost för att klara 2:40 var orimligt. Istället fanns förhoppningen om att eventuellt kunna knipa en veteranmedalj!

Förutsättningarna var alltså inte de bästa, och det skulle inte visa sig stoppa där. För på natten (vi hade tagit in på hotell) runt 01:30 så började det tjuta utav hel%ete då brandlarmet gick igång! Jag och frugan (gift numera <3) fattade ingenting och jag ställde mig på en fåtölj och skulle balanserande försöka plocka ner brandvarnaren för att byta batteri (hade kunnat bli ett komiskt klipp till en ny Sällskapsresan). Av någon anledning fick jag för mig att det bara tjöt hos oss och att vi nu höll på att väcka hela hotellet. Den som förstod allvaret var Alicia 7år (!) som var ute i korridoren både en och två gånger och ropade att det tjöt i hela hotellet. Vi begav oss ner till entréplan och det kom mycket folk en bra stund efter oss som inte verkade direkt stressade (misstänker att det krävs att man ser rök eller eld för att verkligen inse allvaret i situationen).

Nere vid receptionen fick vi höra att det var en rökmaskin i hotellets festvåning som var orsaken och att läget vare under kontroll. Mycket skönt och så klart det viktigaste, men sömnen den natten blev inte den bästa. Vi kanske var iväg ca 10-15 minuter allt som allt men under den tiden hann man bli klarvaken och att sedan somna om igen var en omöjlighet, för då började jag även tänka på loppet. Nu började man ställa sig frågan; Gick alla mina chanser till en okej tid upp i RÖK?
Ursäkta ordvitsen (jag förstår allvaret i händelsen). Nåja, jag hade som sagt redan ingen press på mig så denna händelse påverkade kanske inte så mycket i alla fall.

Morgonen blev åtminstone lugn och kontrollerad och frånsett en del blåst så var temperaturen klart godkänd och uppehåll från regn. Med tanke på veteranstatus så var det väldigt många löpare anmälda (kan ha varit deltagarrekord) vilket så klart är kul även om konkurrensen skulle visa sig bli betydligt tuffare.

11:00 gick starten och jag flöt med sist i en klunga av löpare med ett tempo som kändes alldeles lagom. Där kunde jag ligga och ta skydd från vind och när jag blickade mot klockan emellanåt så var det bra öppningstempo men ändå med en kontrollerad känsla. Tempot var faktiskt stundtals i nivå med 2:40 men den sluttiden kändes ändå aldrig riktigt rimlig. Min tanke på förhand var nog att öppna något mer återhållsamt men det är en balansgång och jag skulle ångra om jag vore alltför försiktig. Skulle jag ha chans på medalj så var det dessutom ett antal löpare i M35 med i klungan.

Växjö Marathon är ett mysigt lopp och perfekt för anhöriga/åskådare att följa med tanke på de många varven. Nackdelen är att man redan på första varvet ser markeringarna för 40, 35, 30, 25km osv, och det dröjer bra länge innan dem ”verkligen” passeras. I början är det ingen fara men när man halvvägs börjar bli tröttare och tröttare så hade det varit riktigt skönt om det hade varit sista varvet istället! 😊

Åtta varv är dessutom både en för- och nackdel utifrån ett annat perspektiv. Det är löpare utspritt över hela banan (iaf efter 2-3 varv) vilket är positivt då man aldrig är ensam. Det negativa att man kan få sicksacka en hel del då jag varvade flera hundra löpare i och med att en del löpare varvas 2-3 gånger. Om man får ge lite kritik så finns det heller ingen kommunikation om att man ska hålla sig till en viss sida så att det är enklare att springa om på andra sidan.

De inledande varven kändes bra! Faktiskt mycket bättre än jag på förhand hade kunnat tro. Jag tappade förvisso klungan av löpare då jag till slut inte mäktade med att hålla deras tempo, men jag hade ändå ett okej tryck i steget.

Under andra halvan när jag sprang ut på femte varvet så började det bli tuffare mentalt. Man kunde nästan memorera varenda sväng och även om jag försökte dela upp sträckan i delar så gick kilometerpasseringarna långsamt. Flåset var inga problem men benen blev alltmer stumma och framförallt sjunde varvet var plågsamt.

Väl inne på det åttonde och sista varvet (efter high five med barnen) så kunde jag slutligen räkna ner kilometrarna mot mål och äntligen fick jag passera 40km-skylten på ”riktigt”! Då var det väldigt trötta ben och eftersom jag redan tappat tempo under andra halvan så var fokus främst på att hålla ihop det. Jag följde inte klockan nämnvärt när det gäller sluttiden, men hade så pass bra koll att jag var medveten om att det kunde bli en godkänd tid.

I mål sprang jag på 2:45:18 och som 16:e man av knappt 500 startande. I och med veteran-SM så var det en riktigt bra bredd (69 löpare under 3 timmar!) och dessvärre blev det ingen medalj då jag kom in som 5:a i M35-klassen.

Sammanfattningsvis blev det inte under 2:40 denna gång heller…

Det blev ingen SM-medalj…

Det blev heller inget personbästa…

Men det blev 8 varv runt Växjösjön som jag ändå är ganska nöjd med!

Tack för det Växjö!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *