Årskrönika 2011 – Del 1

Äntligen är det dags att summera löparåret 2011 och till slut blev det ändå ganska lyckat. Men året började precis som 2010 slutade, med en del skadebekymmer. Benhinnorna hade blivit bättre men tyvärr startade ihärdiga knäproblem istället, som satte stopp för stora delar av träningen. Trots inläggssulor och uppbyggda skor så fick jag inte bukt på problemen, och gick ena veckan bra, så blev det avbrott under veckan därefter. Mitt under eländet så kom jag som tur var till start i Kungsbacka halvmarathon i april som blev min första tävling någonsin. Jag hade inte några som helst planer på att göra någon formtoppning och måltiden som sattes upp blev därför 1.45, som efter mina förutsättningar kändes fullt rimligt. Detta klarade jag med ganska liten marginal men jag kände att det fanns krafter kvar och eftersom jag inte alls visste hur jag skulle disponera mina krafter i min första tävling så var jag efteråt ganska nöjd.

Nästkommande tävling som stod på schemat var Stockholm Marathon som var årets stora höjdpunkt. Det kändes häftigt att få göra min marathondebut i Stockholm. När jag bokade in loppet ca tio månader innan start så satte jag upp 3.30 som mål då jag kände att det fanns lång tid till förberedelser. Dock blev det som sagt inte som jag tänkt mig. Efter Kungsbackaloppet så fortsatte knäproblemen vilket återigen förstörde stora delar av mina förberedelser. Väl till start i Stockholm så hade jag endast mäktat med 27 kilometer som mitt längsta pass vilket inte alls var vad jag hade önskat. Jag hade även fått dra ner träningen ganska drastiskt redan tre veckor innan start för att göra allt för att knäna skulle få chans att återhämta sig och åtminstone klara loppet. Efteråt fanns ju betydligt mer tid för återhämtning så loppet skulle bara genomföras!

På startlinjen kändes det fortfarande ovisst vad som skulle hända 30 kilometer in i loppet och om kroppen skulle stå pall för belastningen, men jag var fylld av förväntan och kroppen kändes pigg. Tiden 3.30 kändes inte längre realistiskt utan jag skruvade upp tiden till 3.45 och hade som mitt primära mål att genomföra loppet. Stämningen var underbar och under loppets gång så fanns det inte tid att tänka på några knäproblem, utan det fanns så mycket andra intryck att ta in. Jag genomförde loppet helt utan skadekänningar men däremot fick jag lida oerhört för att jag inte hade kunnat köra fler och framförallt länge långpass. Efter 25-30 kilometers löpning blev jag trött och tappade hållningen, och min löpteknik försämrades avsevärt vilket innebar att kroppen fick slita mycket ont. Men jag bet ihop och tog mig i mål på drygt 3.45 vilket var mitt nyuppsatta mål och får därför anses som godkänt, även om jag ändå hade hoppats på lite bättre tid. Efter loppet kände jag direkt ”aldrig mer”, men så fort återhämtningen tagit fart så kom suget tillbaka redan några timmar efter målgång. Faktum är att jag faktiskt redan samma kväll bokade upp Stockholm Marathon 2012!

Under en veckas tid efter Stockholm hade jag min värsta träningsvärk någonsin och jag kunde knappt gå på flera dagar, jag fick stundtals backa ner för trapporna. Det dröjde även tre veckor innan kroppen svarade upp på träningen igen vilket i och för sig var fullt naturligt med tanke på påfrestningen.

To be continued….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *