Årskrönika 2011 – Del 2

När jag kunde köra igång med träningen igen ändrade jag fokus och lade in mycket tid för löpteknik, detta för att äntligen bli kvitt mina skadebekymmer. Om inte skorna kan hjälpa mig så måste det vara något annat som var fel. Jag gick en endagskurs i löpteknik där det tydligt framgick att jag hade ett väldigt spänt löpsteg. Vid varje fotisättning så pekade tårna rakt upp i luften vilket ledde till en ganska kraftig stöt upp genom kroppen vid varje landning, och som skulle kunna ha varit en trolig anledning till mina tidigare problem. Jag skippade inläggssulorna och började fokusera på ett mer avslappnat löpsteg och att landa mindre på häl och mer på mellan/framfot, samt att öka stegfrekvensen och korta ned löpsteget. I samband med dessa förändringar samt vilan efter Stockholm Marathon så har jag nästintill blivit kvitt mina problem. Om det var dessa förändringar som ligger till grund är svårt att bedöma, det kan givetvis även vara andra tillfälligheter. Men jag tror ändå att de hade stor del i att problemen minskade även om de emellanåt fortfarande gör sig påminda.

Under sommaren flöt träningen på mycket bättre och jag kände att jag började prestera bättre tider. Nästa tävling som stod på schemat var Prinsens Minne i Halmstad i augusti månad. Vi var ett antal ifrån arbetet som ställde upp och skulle springa distanserna 21,1km eller 10km. Själv ställde jag upp i halvmarathon distansen och lyckades prestera en klart mycket bättre tid än i Kungsbacka tidigare i våras. I mål kom jag in på drygt 1.37 och eftersom jag hade under 1.40 som mål så var jag mycket nöjd. Vädret var klockrent och banan som följer havet är väldigt mysig. Nu är det inte alltid så lätt att se sig omkring i all iver att pressa tider men det fanns utrymme för njutning. Det är helt klart ett lopp som jag kommer att springa fler gånger framöver.

Tävlingen i Halmstad gav mig blodad tand och jag kände väl ganska tidigt att jag skulle försöka sikta på ett marathon till innan årets slut. Jag kikade på lite olika alternativ och till slut stod det mellan Växjö och Oslo som både låg tidig höst. Det skulle ge mig tid för att förbereda mig för att kunna slå tiden ifrån Stockholm. Till slut föll valet på Växjö, som för tillfället kändes mest bekvämt. 

Växjö var ett mycket välarrangerat lopp och med hög mysfaktor. Att loppet gick under perfekta väderförhållanden gjorde att det inte fanns så mycket att skylla på, om tiden inte skulle bli som önskat. Med tanke på att jag nu hade haft tid till förberedelser så återupptog jag mitt tidigare mål ifrån Stockholm på 3.30, det vill säga 15 minuters förbättring. Jag hade med mig en övertygelse redan på startlinjen om att klara denna tid då planeringen inför hade gått bra och med många fler långpass i bagaget. Loppet som är en 8-varvs bana löptes runt Växjösjön och det kunde inför kännas psykiskt jobbigt att behöva springa så många varv. Men eftersom loppet hade cirka 400 startande så föll det väldigt väl ut, då det hela tiden fanns löpare i närheten. En del som höll samma tempo, en del som man varvade och några som varvade mig själv. Om det hade varit 1-varvs eller 2-varvs bana så hade det lätt blivit väldigt utspritt och ödsligt.

Jag kände mig pigg under stora delar av loppet med några små perioder av trötthet. Jag öppnade ganska lugnt för att inte riskera ”väggen” och sprang i ett tempo som var strax bättre än 3.30. Alltefter kilometerskyltarna passerades en efter en så började jag skruva upp tempot något. Andra halvan av loppet var snabbare än första, samt att sista milen var den snabbaste på hela loppet och jag kände ändå att det fanns krafter kvar vid målgång. I mål kom jag på drygt 3.26 vilket jag var mycket nöjd med! Eftersom det fanns krafter kvar hade jag säkerligen kunnat göra någon minut till, men det finns också risk att öppna upp för hårt och sedan inte kunna fullfölja på samma sätt. De minuterna jag eventuellt hade kunnat plocka i Växjö spar vi till nästa år istället!

Efter Växjö så kunde jag komma igång med träningen mycket tidigare och kroppen kändes mycket fräschare. Det började kännas att kroppen vant sig vid högre belastning. Under senare delen av hösten har träningen löpt på bra. Jag har även blivit medlem i en förening för att få möjligheten att springa i grupp och på så vis utvecklas och även få en social sida av löpningen.  I det stora hela så blev 2011 till slut väldigt lyckat. De större skadebekymren försvann och jag fick avverkat fyra välskötta tävlingar som jag säkerligen kommer att återbesöka (några är redan bokade). Jag hade en bra resultatutveckling och med ännu mer träning i benen så ser jag enormt mycket fram emot 2012!

END

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *