Årskrönika 2013

Åren går, men löparintresset består! Och tur är väl det för jag kan sammanfatta ett år som gått i glädjens tecken. Träningen har gått bra, tävlingarna har gått bra! Jag klarade tidigt de mål som jag hade satt upp inför året, vilket innebar att jag redan i våras reviderade dem. Det gjorde så att jag till slut bara klarade ett av tre mål, men det finns förklaringar till det som jag kommer till i ett senare skede.

Jag gick in i 2014 med vind i ryggen. Jag hade under hösten 2013 startat ett samarbete med landslagstränaren Ulf Friberg som gjorde att jag fick fart på utvecklingen. Jag fick dessutom vara skadefri och kunde lägga vecka efter vecka med bra träning till handlingarna. Då går det ofta bra, för löpning handlar om kontinuitet i träningen och att satsa långsiktigt.

Det stora målet under året var att klara drömgränsen på tre timmar på maraton, och det skulle planenligt ske redan under årets första tävling, Barcelona Marathon. Barcelona var också första tävlingen efter att samarbetet med Ulf hade inletts. Varken han eller jag själv visste var jag kapacitetsmässigt stod. Han var visserligen övertygad om att det skulle gå vägen med tanke på de resultat som jag hade kunnat uppvisa under träning, men däremot hade han inte lärt känna min ”tävlingskapacitet”, för det är skillnad att prestera på träning och tävling. Själv var jag också medveten om att träningen gått bra och jag var likaså övertygad om att det skulle kunna gå vägen, men det var svårt att veta om det skulle bära längre än så.

Vi gjorde en kombinerad löpar-/semesterresa med familjen när vi flög ner till Barcelona fredagen den 15:e mars. Kvällen och hela lördagen gick till att ladda batterierna, samtidigt som det gavs möjlighet att se staden. En mycket trevlig och trivsam stad som jag gärna skulle återvända till. Starten på söndagen gick tidigt vilket jag föredrar då det inte finns så många olika alternativ att förbereda sig på. Det är frukost som gäller och sedan iväg och göra jobbet. Det visade sig till slut bli en riktig fullträff där jag krossade tre-timmarsgränsen och allt vad jag vågat drömma om! Jag sprang i mål på 2.53.46 och min träning hade verkligen gett resultat, och samarbetet med Ulf hade börjat på bästa tänkbara sätt.

Barcelona Marathon

Efter hemkomst blev det två lätta veckor innan träningen kunde trappas upp igen. Drygt en månad efter Barcelona så ställde jag mig på startlinjen i Kungsbackaloppet, detta för tredje året i rad. Kungsbackaloppet har tidigare varit min säsongspremiär under föregående två år, så det har alltid funnits en ovisshet i vilken kapacitet jag har besuttit. Denna gång visste jag att jag hade utvecklats oerhört mycket, men däremot visste jag inte om kroppen fortfarande skulle vara lite sliten sedan Barcelona. Jag öppnade loppet i ett jämnt tempo och hittade in i ett bra flyt. Under andra halvan kunde jag trycka på mer och mer, och hade ett helt overkligt skönt flyt i löpningen. Jag sprang in på dryga 1.22 vilket var ytterligare en ny PB-kross! Känslan under andra halvan av det loppet är nog den bästa känslan som jag hittills upplevt som löpare, det kändes så otroligt lätt!

Två veckor senare blev det ett hattrick i PB-kross när jag vände skutan ner mot Skåne och Helsingborg. På Springtime (10km) tog jag mig i mål på 37.25 och det var därmed första gången som jag var under 40 minuter på milen. Loppet i Helsingborg var dock oerhört tufft mentalt och ända sedan dess har jag byggt upp en viss respekt för milslopp. Med tanke på att distansen inte är så lång så krävs det ett ursinnigt tempo redan från start, det finns liksom ingen tid att spilla. Men det är också väldigt nyttig träning för min maratonsatsning!

Året hade börjat över förväntan så redan i april så fick jag revidera årets mål till betydligt tuffare tider. Jag justerade tex maratontiden till 2.50 och förhoppningen var att lyckas på Öland under högsommaren, som var årets andra prioriterade tävling. Innan dess så var det dock fortsatt ett par milslopp som skulle avverkas för att stärka pannbenet och för att få upp tempot i kroppen.

Näst på tur var England runt (en sjö) i Markaryd. Jag hade gjort väldigt begränsat med research på tävlingen och förstod för sent att det var en krävande bana. Den gick till stora delar på grusvägar och stigar, och den var mycket kuperad. Jag öppnade som jag brukar göra, det vill säga med ett tempo som om det vore en flack asfaltbana. Det gick bra till en början, men sedan tog det tvärstopp. Jag tog ut mig alldeles för tidigt och skulle öppnat betydligt lugnare. Jag var tvungen att gå en stund i mitten av loppet för att samla krafter till en godkänd avslutning. Det var ett sådant lopp där jag ville teleportera mig in i mål och blicka vidare. Jag var tillräckligt klar i knoppen för att förstå att det inte var möjligt, så jag lyckades bita ihop och ta mig i mål på strax under 40 minuter. Detta lopp minskade inte min respekt för milslopp med andra ord.

Det skulle dock komma en ny chans till revansch! Denna gång Malmömilen i mitten av juni. Ett arrangemang som vuxit rejält och som blivit mycket populärt. Jag såg min chans i att göra en riktigt bra tid då banan ska vara snabb, och vädret var helt okej! Jag hade dessutom tagit tag i uppvärmningen då jag tidigare gått stum fort och troligen inte värmt upp tillräckligt länge. Jag var till och med svettig redan på startlinjen (haha). Jag kom iväg bra i starten och följde kilometertiderna på klockan och det såg mycket lovande ut. Äntligen var det en kanontid på gång. Det blev dessutom ett lopp som kändes lättare mentalt. Jag sprang i mål på 36.36 vilket innebar ytterligare ett personbästa och min respekt för distansen minskade lyckligtvis något.

Malmömilen

Jag var fortfarande 36 sekunder från det reviderade mål (36min) som jag satt upp på milen, och jag nådde tyvärr aldrig dit. Det blev nämligen inga fler 10km-lopp under året (frånsett Midnattsloppet som jag inte satsade på). Det fanns planer på både Trelleborgsloppet och Kretsloppet i Borås under hösten, men jag valde att fokusera på träningen istället. Jag tror att jag skulle haft kapacitet att göra milen under 36minuter, så därför känner jag ingen större besvikelse.

Nästa prioriterade tävling var Ölands Marathon där jag hade förhoppning om att springa under 2.50 som var mitt nya mål på maraton. Som ett kvalitetspass i maraträningen bokade jag in Båstad halvmara i slutet av juni. I lite trist väder (visserligen uppehåll) så sprang jag detta genomarbetade arrangemang. Det kostade onekligen en rejäl slant, men de satsar verkligen på att lyfta tävlingen till en av Sveriges främsta. Med tanke på att Hallandsåsen utgör en del av banan så var det inte tänkbart att gå för rekord, men jag passerade mållinjen strax under 1.25 vilket kändes mycket bra. Helmaran är betydligt tuffare då man avverkar åsen två gånger, och det är inte omöjligt att det blir en framtida utmaning.

Efter Båstad var fokus på träning i knappt en månad innan det bar av till Öland och Ölands Marathon. Öland var likt Barcelona en kombinerad semesterresa, och tur var nog det för annars hade jag inte åkt. Jag blev kass ett par dagar innan och var nog inte helt frisk under loppet, även om tiden blev helt okej. Jag velade länge huruvida jag skulle starta eller ej, och jag gick till slut på det förstnämnda så fick det bära eller brista. Jag hade verkligen hoppats på en tid under 2.50 och drömde till och med om pallplats då jag gick på tidigare års resultat, men med tanke på rådande fysiska status så visste jag inte alls vad jag kunde förvänta mig. Men tiden blev faktiskt hygglig med tanke på förutsättningarna, samt varmt väder (konstigt vore väl annars i slutet av juli). Jag satte nytt personbästa med en liten pytsning från Barcelona. Tyvärr blev det ingen pallplats då startfältet var starkare än på många år tack vare att loppet var arrangör för veteran-SM. Resan i övrigt blev mycket lyckad med ett par minnesvärda ögonblick. Ett av dem utspelade sig sista dagen i Borgholm. Jag kan tyvärr inte gå in mer i detalj, men det var en högst oväntad händelse.. haha

Efter Öland gick jag in i en lugnare period vilket jag vanligtvis gör efter en mara. Nästa tävling var även en lugnare variant då jag hade fått med mig min sambo till att springa Midnattsloppet. Hon har tidigare aldrig varit intresserad av att springa själv, men det krävdes endast en kort övertalningskampanj. Vi hade påbörjat träningen ganska tidigt och stegrade den de sista två månaderna så att hon skulle komma väl förberedd. Som mest sträckte vi oss till 8km under träning och det fixade hon galant. Redan förra året när jag sprang Midnattsloppet själv så kände jag att det var ett upplevelselopp, snarare än ett prestationslopp. Det var då jag började tänka i banorna om att springa med min sambo, och det blev som sagt förverkligat i år. Denna gång höll jag mig frisk, men då blev istället Rebecca (som hon så vackert heter) dålig. Hon ville absolut inte ställa in med de imponerande förberedelserna som hon gjort, så en Alvedon och lite dopningsmedel i form av nässpray gjorde att vi kom till start. Mysfaktorn på årets lopp blev därför mycket högre och det var riktigt kul att inte springa för min egen skull, utan för att pusha Rebecca till ett genomförande av hennes första lopp, och första mil! Tiden blev av naturliga skäl sämre än vad hon skulle ha kunnat prestera. Men det var oväsentligt denna dag, för kul hade vi!

Midnattsloppet 2013

Drömmen om 2.50 på maran satt kvar i skallen och träningen flöt fortsatt på fint. Jag hade anmält mig till Göteborgs Marathon i mitten av oktober, och det var där det skulle ske. Jag fick mycket kvalitativ träning och var nära på att inkludera något 10km-lopp. Det blev inte så, utan träningen fick ta upp all tid och det visade sig inte vara något felaktigt beslut.

Den 12:e oktober var det dags för loppet som var extra upphaussat då det var jubileum. Det ledde givetvis till ett bättre startfält, men det skulle också kunna ge möjlighet till bra ryggar att ta häng på. Träningen hade verkligen varit prickfri inför loppet och även om jag kände mig krasslig inför loppet (även denna gång) så var det nog kroppen som mest spelade mig ett spratt. Jag blev visserligen sjuk kort därpå, men under loppet var jag i mitt livs form. Göteborgs Marathon var en tvåvarvs-bana och vändbana vilket var lite psykiskt jobbigt, men väder och övriga förhållanden var suveräna. Det var upplagt för fest!

Jag startade i ett fint tempo, högre än vad jag hade planerat. Kroppen kändes fräsch och det var tillräckligt behagligt för att fortsätta trycka på. Jag passerade halvvägs på en riktigt bra tid och var fortsatt pigg i benen, så väldigt tidigt in i loppet så visste jag att något stort var på gång. När jag sedan kunde fortsätta i samma tempo efter tre mil så var det bara att bita ihop och gneta på. Jag tappade lite under de sista kilometerna men jag kom in på en kanontid och krossade 2.50-drömmen. Det nya rekordet lyder nu på 2.46.21 vilket gör att jag närmar mig min vision på 2.40 med stormsteg. Det är givetvis en stor skillnad och varje minut blir tuffare och tuffare, men jag är fortfarande i en positiv utvecklingsfas, så jag hoppas att det finns mer att ta av.

Göteborg Marathon

Göteborgs Marathon blev ett så lyckat kapitel att det fick avsluta tävlingssäsongen. Det fanns tankar på att lägga in en halvmara för att ge mig på mitt reviderade mål på 1.20, men en bostadsflytt och en viss belåtenhet gjorde att jag avstod fler tävlingar. Det innebar att jag inte heller kunde klara av det målet. Som jag var inne på inledningsvis så löste jag därför bara ett av de tre reviderade målen, men det beror helt enkelt på att jag knappt sprang några fler milslopp och halvmaror. Jag tror potentialen fanns för att klara dem, men det skjuter vi på till 2014 istället.

Tider2013

Under den avslutande hösten så har jag haft en hel del skavanker men ändå lyckats hålla mig på benen ifrån någon längre frånvaro. Det har gjort att jag har nått en helt annan mängd i år jämfört med tidigare, och det har haft stor effekt på min utveckling. I mitten av december passerade jag 400 mil vilket jag är oerhört nöjd med. I kombination med ökad mängd så har också kvalitén snappats upp och det märks inte bara på tävling att jag höjt min kapacitet. Kort sagt kan man summera det med att löparlivet verkligen har varit på topp detta år! Samarbetet med Ulf Friberg har varit en stark bidragande faktor då han har coachat och hjälpt mig på ett mycket inspirerande sätt. Jag skulle aldrig kunna gå ut och pressa mig på träning som jag gjort i år utan hans insats. Det i sin tur har gjort att jag har kunnat gå in starkare än någonsin under tävlingarna.

Jag hoppas att 2014 inleds på samma sätt som 2013 avslutade och att jag fortsatt får vara skadefri, för då är jag övertygad om att jag kommer att ta nya kliv. Jag har numera nått resultat som jag tidigare drömt om. Jag har hela tiden haft målmedvetenheten och ambitionen att nå hit, men jag trodde inte att det skulle gå så fort. Nyckeln har verkligen varit kontinuitet i träningen. Det viktiga är emellertid att jag inte är nöjd, i alla fall inte ännu. Jag vill nå ännu bättre tider och min vision om 2.40 på maran lever vidare! Det kommer att vara tufft att klara det under 2014, men jag ser det faktiskt inte som en omöjlighet även om precis alla pusselbitar måste falla på plats. Kanske en snabb höstmara och en grym form skulle kunna vara ett vinnande koncept, precis som det var i Göteborg i år. Hur som helst så ska det bli spännande att ge sig in i det nya året och blicka framåt mot bättre tider, åtminstone i löparspåret!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *