Berättelsen om Rune Fast

Hur löparnördig kan man bli?

Det här är berättelsen om den fiktiva personen Rune Fast. Han ska ge er svaret på den frågan.

kort om Rune

Rune Fast föddes i Huskvarna. Ingen utav hans föräldrar hette Fast i efternamn, men eftersom de älskade löpning så mycket så fick sonen ett speciellt namn. Rune var inspirerat av engelska ”run” (=springa) men för att försvenskliga namnet fick man avsluta med ett ”e”. Efternamnet Fast var direkt hämtat från engelska ”fast” som betyder snabb. Runes efternamn passade också bra in på många andra sätt:

  • Han blev Fast i löpningen!
  • Han var principFast!
  • Han var Fast beslutsam om att lyckas!

Rune gjorde verkligen skäl för sitt sedermera smeknamn ”Run fast” för han var snabb redan från början. Han lärde sig springa före han kunde gå. Hans livs första skor var ett par löparskor. Faktum är att Rune aldrig haft några andra skor. När Rune var ute och lekte som liten när det regnade så blev de andra barnens föräldrar alltid så bekymrade över att Rune inte hade några gummistövlar. Men Rune själv var inte bekymrad, det fanns ju vattentäta löparskor. Han kunde dessutom använda sig av skoöverdrag när det regnade som allra mest.

Anledningen till att Rune föddes i Huskvarna berodde på hans vidskepliga föräldrar. De flyttade till Huskvarna kort efter att Rune ”blev till”. I staden fanns nämligen Löparens Förskola, och vad vore bättre än att placera honom där? Deras livsuppgift var ju att få Rune att älska löpning, precis som de själva gjorde. Hans föräldrar såg förskolans namn som ett gott tecken och utan att fördjupa sig i deras pedagogiska läroplan så var de övertygade. Namnet på förskolan måste ju ha något med verkligheten att göra! Givetvis skulle det finnas tid inlagd för löpning, för det ska börjas i tid!

Det visade sig att löpning aldrig fanns på schemat, men vad gjorde det? Föräldrarna fick inget veta för Rune kunde springa ändå. När de andra barnen cyklade på trehjulingar, gungade, eller lekte i sandlådan, så sprang Rune runt, runt, runt inom det inhägnande området. Oavsett väder så sprang han med ett leende på läpparna. Frånsett den dagen Rune hade tagit ett snedsteg och sprungit rakt in i gungställningen, och fått en jättestor fläskläpp. Då syntes det inte att han log, men han gjorde det inombords!

Rune hade hittat hem i löpningen och han hade således hittat sitt kall. Precis som för hans föräldrar så var Rune ”ett med löpningen” redan sedan barnsben. Under tidig skolålder sprang Rune på rasterna och när det var idrott på schemat så var det bara en sak som gällde. Om det var lagsporter som innebandy, basket eller fotboll så sprang Rune helst utan boll. Kombintionen Rune och bollar passade aldrigt riktigt bra ihop.

När Rune blev lite äldre och skulle ta sig till skolan på egen hand så fick han ett busskort hemskickat. Ett BUSSKORT, vad skulle Rune med det till? Nej det kom givetvis aldrig till användning. Inspirerad av den afrikanska kulturen började Rune springa till skolan och skolböckerna tog han under armen. Ibland sprang han i löparskor och ibland barfota. På den tiden var barfotalöpning ingen trend, utan han ville bara efterlikna sina förebilder.

När Rune kom upp i tonåren så började familjen att tröttna på Huskvarna. De tyckte inte illa om orten, men de hade sett varenda kvadratcentimeter in i minsta detalj. De hade ju sprungit överallt, om och om igen. De var inte på något sätt uttråkade av löpningen, den var ju deras liv. Men de ville se mer av världen. De började fundera på utlandsflytt och kikade i resekatalog på resekatalog. Det fanns mängder av intressanta alternativ men ändå inget som kändes riktigt klockrent. De kunde inte sätta fingret på vad det var som saknades, förrän de till slut förstod. Deras framtida adress fanns närmre än de trott, närmare bestämt i Göteborg. Där fanns LÖPAREGATAN!! De var i extas och såg bilder framför sig där hela gatans hushåll samlades för att springa tillsammans och avsluta med härligt löparsnack. De hade hittat en geografiskt nära plats på jorden där alla uppenbarligen är löpare, eller!??

Nja, så var det inte riktigt. Återigen hade de lurats av ett namn utan någon research, men vad gjorde det när de hade mängder av nya miljöer att utforska. Familjen trivdes och Rune gick med i en löparförening. Rune fortsatte att springa till skolan, hem från skolan, och han sprang varenda kväll. Hans rum gapade tomt sånär som på en säng och en plansch. Planschen var på Abebe Bikila, en löparlegend och tidigare världsrekordhållare. Rune behövde inget annat för han var nästan aldrig hemma.

När skolungdomarna började få smak på att festa så var det flera som började nedprioritera idrotten, men inte Rune. Det var inte så att han skippade festerna men istället för öl, vin och annan alkoholhaltig dryck så drack Rune sportdryck. Det var hans festliga dryck och som fick honom att släppa loss. När de andra gick igång av alkoholen så gick Rune igång på sin energifyllda sportdryck! När de andra ungdomarna började bli trötta efter timmar av festande så var Rune ensam kvar på dansgolvet. Där gjorde han sina beryktade ”löparmoves” som alltid gick hem hos damerna. Damer var dock inget som Rune hade intresse för, det fanns inte plats för annat än löpning för tillfället. Efter festerna tog sig de flesta hem med nattbussar. Rune som fortfarande var pigg sprang hem i nattmörkret iklädd sin urtvättade reflexväst.

När det var dags för Rune att ta studenten så trodde de flesta att han för första gången skulle frångå sina löparskor till förmån för ett par ”finare skor”. Men för Rune fanns inga finare skor än sina löparskor. Rune stod först i ledet när de skulle springa ut, han var ju van vid att vara seedad. Han var också snabbast iväg för självklart handlade det om att tävla! Familj och släktingar stod och väntade med ett viftande plakat. På bilden var det Rune som liten när han sprang i mål i sitt livs första lopp 2år gammal. Efter gratulationer skulle det bli studentkortege genom staden. Några åkte i gamla bilar, några åkte på lastbilsflak eller traktorflak. Alla åkte de i/på någon form av transportmedel, alla utom Rune, han sprang. När studentkortegen i all trängsel bara hann med två varv i den planerade slingan så hann Rune fem. För honom handlade det återigen om att tävla.

Rune var redo för studenten för han visste vad han ville göra. Han ville förverkliga sin dröm! När familjen kollade resekataloger innan Göteborgsflytten så var det speciellt en katalog som Rune fastnade för. Den innehöll resor till Kenya. Det var dit han skulle åka! Det var där han skulle leva sin dröm!

Sagt och gjort reste Rune till Kenya och sedan dess är han kvar. Rune lever för löpningen och kenyanerna älskar honom. De har börjat kalla honom för ”Run Fast” precis som på gamla dar. Rune lever precis som kenyanerna gör och han tränar sällan ensam, han är numera en av dem. Runes föräldrar kommer på besök med jämna mellanrum för att se hur det går för deras lilla pojk och de är så stolta!

När Rune tänker tillbaka på sitt liv så är det bara glada minnen. Han minns till exempelvis historien om när han blev till. Hans likasinnade föräldrar hade träffats under en maratonresa i Tyskland och direkt fattat tycke för varandra (de var ju så lika). När de båda hade klarat sina målsättningar firade de med ett par öl den kvällen och vips så ledde det ena till det andra, och så var Rune på väg.

Runes förlossning var också en spännande historia. Runes föräldrar tävlade alltid precis som Rune gör, så hans mamma hade som målsättning att få ut Rune på en tid under sitt personbästa på maraton. Med Runes pappa påhejandes och som drickalangare så fixade hon det galant. Rune var snabb ut och det visade sig vara förlossningsrekord som står sig än idag.

Rune har massor av fler spännande historier från sitt liv trots att han endast är 30 fyllda, men dem får vi ta någon annan gång.

Rune Fast

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *