Dyster prognos

Det var längesedan jag skrev om någon tävling, eller ens ett träningspass. Men så blir det tyvärr när det är fortsatt förbud från löpningen.

Det börjar bli väldigt drygt nu!

  • Våren närmar sig.
  • I förra veckan fick jag hem båda tidningarna Runners Wold och Spring.
  • Denna vecka fick jag hem en tävlingskalender med samtliga godkända långlopp via Svenska Friidrottsförbundet.
  • Utöver det så får jag nästintill dagligen mejlutskick från diverse aktörer med spännande nyheter och attraktiva erbjudanden.

Allt detta triggar suget av att springa ännu mer! Det känns lite som ett knytnävsslag i ansiktet. Jag kan så klart blockera alla informationsutskick och strunta i att läsa tidningarna för om möjligt minska abstinensen, men det känns löjligt. Det är bara att härda ut…

Jag var på ett nytt kiropraktorbesök i tisdags och domen är fortsatt hård. Starta med mycket lätt löpning i april är nuvarande prognos. Med andra ord ser jag våren och tidig sommar som bortblåst. Det kommer att ta tid att komma tillbaka! Problemet är att jag inte heller får lov att cykla, då hade jag kunnat underhålla konditionen på ett helt annat sätt. Just nu är det fortsatt bara simning som gäller för att det minimerar belastningen på ryggen.

Det primära med mitt problem är behov av vila och återhämtning så att muskelbristningen får möjlighet att läka. Då krävs minimal belastning vilket tvingar mig till vila. Den vardagliga belastningen är tillräcklig och även den hade troligen gärna fått minimeras. Men som jag tidigare varit inne på så är det orimligt att vara sängliggandes på dagarna.

Frånsett vila så finns det ett antal metoder som man kan testa för att påskynda läkningsprocessen, men det finns ingen garanti på att det hjälper. Tidigare testade vi laser och det är svårt att svara på om det har hjälpt, ingen stor effekt iaf. Nu kommer vi att testa stötvåg där man via tryck bryter ner muskulaturen lite lätt för att den ska ta fart och bygga upp sig igen (om jag tolkat det rätt!?). Det låter nästan som tuff träning där man bryter ner kroppen och i vila bygger upp den igen. Denna metod ska jag testa 3-5 gånger med en dryg veckas mellanrum. Om det ger något resultat återstår att se, men jag är beredd att testa. Alla möjligheter att påskynda processen är välkommet!

Jag har hört om en läkningstid på allt ifrån 3-9 månader. Jag är ”bara” uppe i drygt 3 månader så med andra ord kan jag inte gnälla alltför mycket ännu. Dock är det drygt när man inte känner de förbättringar som man önskat. Eftersom jag i princip fortfarande har värksymptom dagligen (brukar stoppa dem med Ipren) så är det svårt att jämföra med hur det kändes i början. Det har säkert blivit lite bättre men jag skulle vilja känna tydligare framsteg.

När man tänker efter på hur lång tid som jag kände av skadesymptomen så är det förståeligt att jag nu tvingas till lång vila. Jag förmodar att detta skett genom överbelastning under en lång tid och det kan tyckas idiotiskt att jag inte bromsade det långt tidigare. Men helt ärligt så varken uppfattade eller upplevde jag det som att det skulle kunna bli en sådan här segdragen historia. Min rygg har varit dålig i flera år så jag trodde det skulle gå relativt enkelt att åtgärda, så som det gjort förut. Jag lurades också av att jag nästintill aldrig upplevde smärta under själva träningen. Men när skadekänningen blev mer påtaglig i vardagslivet och strålade ut i benet så förstod jag så klart att jag behövde ta det på allvar. Men då jag närmade mig mitt långsiktiga mål (Valencia Marathon) så kunde jag inte avbryta träningen utan ville vänta tills efter tävlingen.

Med facit i hand, det vill säga den bedrövliga tiden och kanske ännu längre skadeuppehåll så borde jag nog inte sprungit. Men det är så klart inte loppet som isf är avgörande, utan jag skulle stoppat allt långt tidigare, avbrutit både träning och förberedelserna inför Valencia och vilat från löpningen helt!

Men sådana tankar fanns inte på kartan. Hösten 2014 skulle jag sprungit Frankfurt Marathon som det året var säsongens huvudtävling. Då drabbades jag av magproblem och kom aldrig till start. Det kändes riktigt surt! Att jag då skulle fundera på att ställa in Valencia Marathon som var 2015-års huvudtävling, NEJ det fanns som sagt inte på kartan att ställa in två år i rad! Det är med andra ord inget beslut jag kan ångra.

Det är så klart spekulationer huruvida Valencia påverkat. Loppet som sådant lär som sagt inte haft så stor betydelse, utan det är isf att jag utan en sådan tävling inte känt pressen av att fullfölja träningen. Då kanske (säger bara kanske) jag hade upptäckt problemet tidigare och kunna påverka följderna något.

Det sista är som sagt mycket spekulationer och jag kan inte påstå att jag känner någon ångest. Jag upplevde som sagt inte att det skulle kunna få nuvarande konsekvenser.

Även om det är riktigt drygt så håller jag huvudet högt! Det finna andra godsaker i livet som jag istället får mer tid till…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *