I huvudet på mig själv!

Det finns många olika sätt att hämta sin drivkraft ifrån. Personligen så motiveras jag främst av ”resultatfixering”. Jag vill göra så bra resultat som möjligt och gärna på så kort tid som möjligt. Nästintill en omöjlig ekvation.

Jag läser just nu Alberto Salazars självbiografi där han beskriver sig själv enligt följande:
”-Health was never my motivation for running. I never worried about losing weight, and I certainly wasn’t into the sports’s psychological benefits. I wanted to run fast. I wanted to better my PR.”

Jag fastnade när jag kom till det stycket då det beskriver mig själv på ett väldigt bra sätt. Jag har svårt för att idrotta för hälsans skull, jag har helt enkelt svårt att se i de banorna. Det jag hela tiden eftersträvar är att prestera på en så hög nivå som möjligt. Jag är inte i närheten av att kunna bedriva en elitträning som Salazar, men jag är nästan där i mina tankar. Jag är inte inärheten av att kunna pressa mig på det sätt som han gjorde heller, men det är också en utav mina styrkor. Jag har alltid haft god självdiscipilin till träning och kan exempelvis gå ut och springa tuffa 1km:s intervaller helt på egen hand.

När jag styrketränade förr så var det likadant. Jag började på en lägre nivå och sökte allt eftersom vägar att utvecklas. Jag tittade på detaljer som kanske skulle göra skillnad för eliten, men knappast för mig. Jag gick in till hundra procent i att leva med min träning dygnet runt, och fick nästintill ångest när jag ”syndade” med missad träning eller slarvade med kosten. I löpningen är jag inte lika strikt, och i och med en 6 månaders bebis så kan jag inte längre leva som förut, då det finns annat att prioritera. Men jag söker fortfarande gärna genvägar om det är möjligt för att förbättra mig. Det kanske låter hårt hållet men det är så jag är som person och som jag trivs med.

Det är inte alls så att jag saknar glädjen i att springa. Den finns absolut där för annars hade jag inte orkat hålla på. Men jag vet ännu inte hur jag reagerar en vacker dag när jag kommer att inse att min topp är nådd, och att jag då aldrig kommer att kunna prestera som förut. Tillfredsställelsen att förbättra personbästa är nämligen min starkaste drivkraft just nu. När toppen är nådd hoppas jag att det växer fram andra motivationskrafter, som till exempel att endast njuta av löpning (utan tidspress) för att det är en så himla underbar träningsform!

Jag kan tänka mig att jag ibland är svår att leva med när träning för mig är en livsstil och tar mycket tid. Men jag har en sambo som stöttar mig till 100% och som förstår hur mycket det betyder för mig. När jag har sjukdoms- eller skadefrånvaro så kan man tro att hon skulle tycka att det vore jätteskönt när vi får ännu mer tid tillsammans. Även om hon stundtals gör det så längtar hon snabbt tillbaka till raka motsatsen och att jag är tillbaka i träning igen. Givetvis för att hon tycker det är synd om mig, men framförallt för att jag inte är samma ”glada” person under motgångar. Hon vet helt enkelt när jag mår som bäst och under vilka förutsättningar, och då mår också hon som bäst. En fantastisk sambo helt enkelt..

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *