Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken(et)!

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken!

Jag är inte ordspråkens mästare men detta passar väldigt bra in just nu. Dagarna utan löpning läggs på hög och det är drygt två månader sedan jag sprang. Det börjar bli kämpigt men den tuffa kylan gör det lite lättare att motivera sig att alternativträna inomhus. Dessutom är det riktigt kul att alternativträna då jag har påbörjat en crawlkurs för att få in mer kvalité i träningen.

Simning är den enda träningsform jag hittills blivit rekommenderad och jag vågar inget annat än att följa rådet. Under en och en halv månad har jag kört enkel klassisk motionärsbröstsim. Jag kallar det så för att inte likna det vid tävlingsbröstsim där de går under vattenytan. I min enkla bröstsimsform så försöker jag simma med dugligt tempo men i brist på teknik så blir det ganska trist! För att få in en ny dimension i simningen så påbörjade jag därför en crawlkurs.

I förra veckan var de två första tillfällena och det är svårt. Det ser så sjukt lätt ut när man kollar på instruktören, därför är det irriterande när man inser hur kass man sedan är. Efter två tillfällen ska jag väl dock inte ha allt för högt ställda förväntningar… haha

SIMMARE
Bild hämtad från http://triathlonvast.se/?p=3336

Första tillfället kändes lovande när vi övade på tekniken. Då höll vi andan och slipade bara på tekniken, och stoppade när vi behövde ta in luft. Vid andra tillfället kopplade vi på andningen och oj vad svårt det blev! Jag svalde vatten så jag knappast behöver dricka mer vatten på en vecka. Genom att försöka tänka på andningen så tappade man dessutom ALLT annat. Jag visste på förhand att det skulle bli svårt och jag tror det är andningen som blir ett extremt viktigt moment att lära sig för att få in tekniken, för med rätt andning kan man simma mer avslappnat och då följer det andra (även om det givetvis också är svårt).

Inledningen av crawlkursen har varit riktigt kul och den passar perfekt under skadeuppehållet. Jag kommer bli en erfarenhet rikare och hade det inte varit för skadan (eller att kiropraktorn rekommenderade detta) så hade jag aldrig börjat lära mig crawla. Tanken är så klart att övergå till löpning när kroppen är frisk, men simning kommer sannolikt bli en mer frekvent alternativträning. Dessutom öppnar det ju upp för triathlon!? Haha

Det här är en löparblogg som helt plötsligt handlar om simning, men så blir det tyvärr under dessa dystra skadetider. Vid mitt senaste besök hos kiropraktorn så trodde han på en månads vila innan jag kan börja testa löpträning igen. Han tyckte att det kändes bättre i muskulaturen och jag har även påbörjat en laserbehandling för att påskynda läkningen av muskelbristningen.

Om vi återkopplar på det inledande ordspråket så är det just den positiva känslan som jag refererar till. Jag vågar inte ropa hej ännu men känslan är att det äntligen går åt rätt håll. Vardagsvärken finns kvar men det blir bättre och bättre. Framförallt så känns det som att rörligheten blir bättre.

Lite ironiskt så passar dessutom ordspråket extra bra eftersom det är i bäckenet jag har skadan. Så om vi skriver om det lite så kan vi avrunda så här:

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäckenet! 🙂 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *