Nu vänder vi blad!

ÄNTLIGEN ÄR DET ÖVER!!

Så är känslan iaf även om man kanske ska vänta några dagar med att ”ropa hej”…

På måndagsmorgonen strax innan 07.00 var jag på plats på Sahlgrenska. Dagen var kommen, dagen som jag väntat så länge på men som faktiskt var nära att ändå inte bli av. Ungefär en vecka innan blev jag nämligen uppringd av Sahlgrenska som saknade en betalningsförbindelse som krävs eftersom jag är skriven i Hallands län. Om jag inte kunde ordna det under kommande dygnet så skulle min tid gå till någon annan. Vad i helsike händer tänkte jag? PANIK var nog det rätta ordet av känslan som uppstod. Hur skulle jag få tag på en sådan? Vart skulle jag ringa? Jag vände mig till lite olika personer som varit involverad under resans gång och fick till slut ett telefonnummer som verkade matcha. Dagen därpå fick jag kontakt med dem och fick klartecken från region Halland att det finns en förbindelse mellan länen som ska lösa problemet. Jag ringde upp Sahlgrenska igen som även fick numret till dem så det löste sig lyckligtvis!

Tidigt på morgonen var jag alltså på plats uppkörd av morsan och farsan som agerade personlig taxi. Jag tog hissen upp till 9:e våning och stegade in på avdelning 16 dit jag hade blivit kallad. Jag blev vänligt mottagen och fick följa med in till ett rum och inkvartera i en klassisk sjukhussäng.

img_4603

De inledde med några förberedande tester inför ingreppet som var planerat först till 13.00. De skulle kolla om det gick att få in mig tidigare men det fanns inga luckor så jag fick snällt besked om att jag fick vänta. Första timmen mellan 8-9 kunde jag slå ihjäl genom att göra morsan och farsan sällskap som dittills hade väntat nere i entrén. Men efter 9 var jag tvungen att befinna mig på rummet då jag skulle få dropp så jag fick i mig energi eftersom jag behövde vara fastande sedan 24.00. Från 9-13 var det således en enda lång väntan. Först tänkte jag att tiden skulle gå ganska snabbt och det gjorde den fram till 11, men sedan var det drygt. Jag fördrev tiden med att läsa, lyssna på poddar och lite musik. Helt okej tidsfördriv men på något sätt var det ändå svårt att riktigt komma till ro. Jag var inte direkt nervös för jag har längtat efter detta tillfälle, men jag kände någon form av osäkerhet/ovisshet då man känner sig så utlämnad.

Tiden tickade på och strax efter 12.30 kom sköterskan in och informerade att det närmade sig och att jag skulle göra ett toabesök innan det var dags. Iklädd de snygga vita sjukhuskallingarna (storlek XL?) och ”rock” (med öppen baksida eftersom jag skulle göra ingreppet i ryggen) så gick jag ut i korridoren tillsammans med droppställningen rullande framför mig. In på toaletten för att tömma blåsan å sedan tillbaka till rummet. Jag löste det rätt smidigt måste jag säga! 🙂

Sista minuterna gick väldigt låååååångsamt innan sköterskorna kom och hämtade mig i sängen. Vi rullade bort mot röntgenavdelningen där narkossköterskorna stod redo och väntade. Det var många tankar som for genom huvudet, så många att jag faktiskt inte kommer ihåg vad jag tänkte på. Allt gick sedan väldigt fort. De ställde några klassiska rutinfrågor och frågade om jag hade några frågor om själva ingreppet. ”Bara kör på” blev mitt svar. Sedan fick jag ta tre djupa andetag med smärtstillande och då började det snurra rejält. Några markeringar som var fast i taket började plötsligt röra sig. Jag var snabbt på väg in i dimman och kort efter att de sprutade in sömnmedel så dröjde det inte många sekunder innan jag sov djupt…

Någon gång efter 15 vaknade jag upp på uppvaket. Då stod en sköterska jämte mig och frågade hur jag mådde. Det kändes ganska bra men jag var rätt dåsig och lite yr och jag minns inte så mycket av den första stunden. Jag kommer ihåg att jag bad om en telefon för att ringa morsan å farsan så de visste att jag hade vaknat (eftersom de fortfarande väntade på mig för hemtransport). Jag hade sagt till dem att jag skulle höra av mig vid 16-tiden igen men det minns jag inte. Jag fick vänta kvar för några kontroller/tester och sedan dröjde det ganska länge innan de kunde köra mig till min avdelning igen. Klockan rann iväg rätt fort under tiden så någon återkoppling vid 16 blev det verkligen inte. Framåt 17-tiden var jag tillbaka på rummet och strax efter hörde jag morsan å farsans röster ute i korridoren som började bli nervösa då jag inte hade hört av mig (samt min sambo där hemma som hade telefonkontakt med dem) 🙂

Jag mådde som sagt rätt okej och fick testa att ställa mig upp och det var inga problem. Det kändes väldigt kontrollerat. Jag behövde därför inte stanna särskilt länge så strax innan 18 kunde jag lämna Sahlgrenska och tacka för mig. Jag hade förvisso fått smärtstillande men det kändes ändå väldigt bra i ryggen. Det blev till slut en lång dag och väldigt skönt att komma hem till sambo och barnen. Känslan efteråt var kanske inte så mycket glädje som jag trodde, utan mest någon form av lättnad över att dagen var till ända. Glädjen har jag istället börjat känna efteråt när jag nu börjar förstå att denna skit äntligen är över.

I skrivande stund så har jag faktiskt inte fått återkoppling från läkare ännu (ska göra ett nytt försök imorgon), men i och med avsaknaden av återkoppling så utgår jag ifrån att allt gick som planerat. Min egen känsla är positiv och det fantastiska är att jag sedan hemkomst inte har behövt ta något smärtstillande alls!! Syftet med ingreppet är så klart att jag ska slippa knapra Ipren, men jag hade förväntat mig att själva ingreppet skulle kännas i ett par dagar men det verkar onekligen inte så! Märket efter ingreppet är också extremt litet så jag tror inte det dröjer så länge innan jag kan vara fullt aktiv igen, men fram tills jag pratat med läkaren så är jag försiktig. Sköterskan skojade med mig när hon såg plåstret på ryggen och sa ”-det där var inget att skryta med!” haha!  Jag får vara mycket tacksam för denna fantastiska teknik genom att via röntgen kunna prickskjuta med en nål och bränna bort den istället för att öppna upp som i en normal operation, det skulle varit ett mycket större och troligen mer riskfyllt ingrepp annars.

img_4605

Jag inledde inlägget med att inte ”ropa hej” ännu och det kvarstår. Det får gå några dagar så jag hinner känna efter men just nu är det mycket positivt! Glädjen är stor att jag nu ser slutet på en period som pågått i över ett år! ETT ÅR!!

I månad efter månad har jag gått ovetandes om vad det varit. Ena dagen har det känts bättre, andra dagen har det varit skit igen. Ena dagen har jag känt mig förhoppningsfull, andra dagen orolig över att det ska vara något farligt. I slutändan har jag inte brytt mig så mycket om löpningen utan att det har hämmat mig länge i vardagslivet. Flera röntgen, flera behandlingar, flera besökt på olika kliniker/avdelningar. Som sämst mådde jag när mina röntgenbilder skickades till tumörkonferensen i Lund även om det mesta ändå tydde på att det skulle vara ofarligt eftersom jag mådde bra i övrigt.

I våras kom genombrottet! Efter djupgranskning av gamla röntgenbilder så hittade de vad som kallas osteoid osteoma och som förvisso klassas som en tumör men som är helt ofarlig då den inte sprids. Jag besökte därefter Spine Center (ryggspecialister) i Göteborg som var inne på samma spår och verkade övertygade. Så pass övertygade att de skickade en remiss till Sahlgrenska eftersom de förklarade att de kunde göra ett sådant ingrepp med den nya teknik som jag till slut blev hjälpt av. På Sahlgrenska bekräftade läkaren att det rörde sig om osteoid osteoma och därefter har jag bara väntat på kallelsen för ingreppet. Eftersom det var semestertider så dröjde det lite längre än normalt men det har inte varit några problem när jag kunde se slutet.

Nu kommer det bli lugnt i några dagar och snart ska vi till Turkiet en vecka så det blir en period till att börja ladda batterierna igen. Sedan känner jag att chansen finns att hitta tillbaka till gammal god form igen för det var riktigt länge sedan. Jag har ju kunnat träna senaste månaderna på Ipren men det har inte fungerat. Jag hoppas att det delvis berott på det mentala. Nu finns inga sådana hinder och även om jag kanske inte har samma tidsutrymme för träning som förut så vill jag ge det en ärlig chans att komma tillbaka på allvar. Jag har lite tankar och funderingar på hur jag ska gå tillväga men dem får jag klura på ett tag till! 🙂

PS! Jag var på jobbet 05.45 dagen efter och kände mig förhållandevis fräsch även om jag var lite dåsig. Men så många slarvfel som jag hann göra på morgonen har jag nog aldrig gjort, jag var nog inte helt klar i huvudet efter narkosen… haha

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *