Papricaloppet – Alicias debut!!

I samband med Varbergsloppet arrangeras ett lopp för barn som heter Papricaloppet. Det är för barn upp till sju år och distansen är 300m. Jag och min sambo, tillika mamma (Rebecca) har länge pratat om att låta Alicia testa. Vi har försökt bearbeta henne i hopp om att få henne intresserad och har fått både ja och nej till svars. Om vi skulle komma till start har därför varit väldigt ovisst, för vi har varit tydliga med att det endast är hon själv som fick bestämma.

Alicia vaknade strax innan åtta och efter lite morgonmys var det dags för uppladdning med en rejäl frukost. Vi skippade gröten och gick på yoghurt och rostad macka. Det fick bli så när Alicia fick bestämma… Hon ser väl dessutom laddad ut?? haha!

Papricaloppet 2014 Frukost

Rebecca jobbade så hon fick möta upp oss först på plats nere vid loppet. Efter några timmars lek gjorde vi oss redo för avfärd och Alicia började bli lite ängslig. Hon har varit med flera gånger när jag sprungit, men när det nu handlade om henne själv så hade hon en osäker känsla. Hon visste på något sätt vad det handlade om, men ändå inte. När vi skulle sätta oss på cykeln så sa hon ”-Inte nu, imorgon pappa”. Att vänta till dagen efter var dock inget alternativ så jag fick övertalat henne att vi åker ner och tittar och påpekade återigen att hon själv får bestämma om hon vill springa eller inte.

Vi kom ner i god tid före start och började med ett besök i cafétältet. En kaffe och en pärondricka, sedan får ni fundera själva på vem som beställde vad. Med en halvtimme kvar till start ställde vi oss i kön till nummerlapparna och fram tills dess visade hon inga tecken på att inte vilja springa. Kort därefter mötte Rebecca upp oss och vi förberedde oss för start och fäste nummerlappen på hennes t-shirt. Hon visade fortfarande inga tecken på att vilja avbryta.

Tanken var att jag skulle springa med henne och Rebecca skulle stå vid sidan och heja, men när det närmade sig start ville hon även ha med sig mamma. Mormor och morfar hade kommit för att heja så de passade perfekt att de kunde ta hand om våra saker så att både jag och Rebecca kunde springa med henne. När vi skulle ställa oss i startledet var det lite rörigt och Alicia började bli otålig och ville därifrån. Men när vi nu var så nära start så försökte vi lugna henne. Jag fick känslan av att vi var tvugna att avbryta men rätt som det var så hade starten gått och alla barn hade börjat springa. Vi tog Alicia i varsin hand och när vi väl kom igång och hon såg alla andra barn springa så skrattade hon glatt. Första 100 meterna strålande hon av lycka och sprang så pass fort att det var hon som fick dra med sig oss. Sedan började otåligheten komma igen i takt med att jag tror att hon började bli trött. Med hejande längs banan så tog vi oss framåt även om Rebecca fick bära henne i korta stunder. Hon började bli ledsen och förstod nog inte att det inte var så långt kvar till mål, men när vi såg målet och berättade för henne att vi snart var framme så sken hon upp igen och sprang sista biten in i mål.

Det blev ett lopp med blandade känslor, både skratt och tårar. Men hon tog sig i mål och i det stora hela var hon väldigt lycklig. Hon fick sin första medalj (fler kommer det bli 😉 ) och ett diplom, och hon var stolt när vi berättade hur duktig hon hade varit.

Papricaloppet 2014 Efter målgång

Om åtta dagar är hon 2,5år och hon har redan gjort sitt första lopp. Det ska ju börjas i tid om hon ska gå i pappas fotspår! haha! Det som är så härligt med barnlopp av denna typ är att man inte tävlar om vare sig tider eller placeringar. Alla som kommer i mål är VINNARE! För mig som normalt har höga prestationskrav på mig själv så är det underbart med denna atmosfär där det handlar om att delta och ha roligt, och inget annat.

Efter målgång var det tid för lite bus och sedan väntade belöningen som stavas GLASS! Det var hon givetvis värd en dag som denna!

När vi hade kommit hem frågade jag om hon ville springa igen, och hon svarade ”JA!”. Det kändes otroligt kul att höra och var ett kvitto på att hon ändå tyckte det var kul trots lite blandade känslor. Man ska aldrig få barn att göra något emot sin vilja, men ibland behöver de pushas för att få dem att prova och upptäcka att det är roligt.

Några timmar senare var det dags för mig själv att köra ett pass. Jag stod över Varbergsloppet och sprang istället 12km lätt distans (hade tufft intervallpass igår). Rebecca och Alicia skulle följa med på cykeln och då kom det oväntade. ”-Jag vill inte cykla, jag vill springa med pappa” utbrast Alicia. Jag och Rebecca tittade på varandra och log och förstod inte riktigt om hon verkligen menade det. Vi började med att sätta henne där bak på cykeln och gav oss iväg. Men tidigt började hon bli gnällig och var fast beslutsam om att hon skulle springa istället. Efter ett par kilometer stannade Rebecca cykeln och vi gav Alicia möjligheten att få springa med mig en stund. Rebecca cyklade iväg ca 50m och räknade till tre. Jag och Alicia hade ställt upp oss som om det vore en startlinje och sprang på tre, OCH SOM HON SPRANG! 🙂 Hon sken som en sol och skrattade hela vägen och kastade sig i mammas famn. ”-IGEN” sa hon sedan och Rebecca fick på nytt cykla en bit bort. På tre sprang vi återigen och Alicia var fortsatt lika glad. Vi hann med fem sådana löpturer innan vi fick ”tvinga” henne att sätta sig i cykelsadeln igen. Alicia gav sig dock inte så efter ett par kilometer fick vi stanna en gång till och köra samma upplägg på nytt! haha

Det är kul att se vilken effekt loppet helt plötsligt fick. Loppet i sig gav som tidigare nämnt blandade känslor, men när hon nu förstod vad det handlade om så var hon bara lycklig. Hon såg inte det som ”jobbigt”, utan hon sprang för att hon tyckte att det var roligt att springa. Det var helt underbart att se hennes glädje och hur hon gjorde löpningen till lek. Det ska bli kul att se hur det kommer att bli i kommande lopp, om hon känner sig självsäker direkt och bara tycker det är roligt. Viktigast är fortfarande att det är hon själv som får bestämma om hon vill springa igen eller inte, men av dagen att döma så lär det bli fler starter framöver! 🙂

PS! Behöver jag poängtera att det var en stolt far som kommer lägga denna dag på minnet. Jag kommer aldrig ha några krav eller förväntningar på att hon ska bli löpare. Det viktigaste är att hon har roligt, och det hade hon sannerligen idag!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *