Senast jag sprang 10km sprang jag dessutom ytterligare 32,2km och det var Valencia Marathon i mitten av november förra året. Alltså drygt sju månader! Jag hade bekymmer innan det loppet och visste att det skulle bli ett planerat uppehåll, men att det skulle bli SJU MÅNADER, nej det skulle jag aldrig kunna tänka mig.

Tiden har emellertid gått väldigt fort när jag kastats mellan diverse röntgen, behandlingar och diagnoser. Det enda som varit sig likt är att det aldrig känts som att det har gått åt rätt håll. Eller jo, under vissa dagar. Dagen efter har det dock kunnat vara riktigt kasst igen!

Jag orkar inte dra hela historien i detalj och tror ingen är intresserad av att läsa. Men i korthet så har det aldrig rört sig om en muskelbristning som till en början var fallet. Jag rekommenderades vila och har verkligen gett det chansen att få återhämta sig. Men det kom egentligen aldrig några indikationer på att det hjälpte utan jag har hela tiden haft en smärta och framförallt en rejäl tryckömhet på ett område i nedre delen av ryggen. Mitt tålamod har trutit flertalet gånger och vid några tillfällen har jag blivit bemött med att jag saknat tålamod. Men så här i efterhand så är det en jävla tur att jag saknar tålamod!! Annars hade jag kunnat vila i flera år…

Efter fyra röntgen så hittade de till slut en benutväxt i ryggen. Det heter osteoid osteom och är en form av godartad tumör, fast inte tal om cancer. Den kan inte sprida sig men växer sakta sakta. Jag har förmodligen haft den under en väldigt lång tid men först nu har den börjat irritera. Den sitter och skaver/irriterar och har runtomkring sig skapat en riktigt stor inflammation, både i muskel och runtomkring. Det är med andra ord inte konstigt att det har varit grymt ömt men att det alltid blivit bättre av antiinflammatoriska läkemedel!

ÄNTLIGEN verkar jag nu ha fått min slutliga diagnos! Synd att den inte kunde fastställas tidigare för då kanske jag hade varit igång efter bara någon månad. Men samtidigt får jag vara glad att den överhuvudtaget hittades för det var tydligen av en slump på en enda röntgenbild. Nu hoppas jag kunna börja lägga detta bakom mig. Nästa steg är inte helt bekräftat då det just nu ligger en remiss till Sahlgrenska, men troligen så kommer de sticka in en nål i ryggen och bränna bort den istället för ett kirurgiskt ingrepp. Efter det så förmodar jag att det knappt är en rehabiliteringsprocess eftersom det inte borde finnas så mycket som behöver läka. Eftersom det är semestertider så lär det dessvärre dröja innan jag får tid.

Men vad som är viktigast just nu är att det finns en diagnos och som säger att det är ofarligt! Jag har dessutom fått tillåtelse att träna eftersom det inte kan förvärras. Smärtan finns kvar men den kan jag lindra med smärtstillande. Så länge det inte kan förvärras och en lösning är i sikte så känns det riktigt riktigt bra igen. Jag har till och med tålamod till att acceptera att vänta med att bränna bort den tills EFTER semestern om det så krävs. Ja ni läste rätt, jag HAR tålamod ibland… 🙂

Mina 10km idag var riktigt tunga. Nu var det förvisso någon form av svettig åskvärme men det var främst både kondition och kropp som ligger efter. Kroppen var riktigt trött efteråt, men desto lyckligare!! Så jävla gott att äntligen ha känslan av att det kan börja rulla på igen! Jag sprang på drygt 46 min så är bara typ 10 minuter från fornstora dagar. Jag pressade mig förvisso inte till max idag men jag ligger väldigt långt efter. Men jag ska skynda långsamt och till en början ska jag inte bry mig om prestation och tider överhuvudtaget. Jag ska banne mig bara ut och njuta av att kunna få springa igen!!

Om ni undrar vad som är bäst av allt?

Detta är en löparblogg och det är otrolig härligt med känslan av att jag kan börja köra igång igen. Men bäst av allt är att jag börjar få ett normalt vardagsliv! Det kommer för alltid vara viktigast!

Glad midsommar!!

Bjuder även på en selfie (eller groupie eftersom vi är två?) på hur jag känner just nu… Den är från Liseberg i onsdags men passar bra! 😉

IMG_4140

Tiden går Problemen består!

Fyra röntgen är jag uppe i Något man helst hade velat låta bli

Massage, akupunktur och laser Vi har testat olika rehabiliteringsfaser

Men äntligen verkar de ha hittat något konkret Återstår att se om de bara ”tror” eller är något de vet

Allt verkar just nu bero på en liten flis Att något sådant litet kan skapa en sådan kris

Jag vet inte hur allting har lyckats hända Men någon gång ska det väl för f*n vända

Läkemedlet Bamyl blir första bekämpningen för att se om den försvinner Det kan få den att lösas upp och då blir till slut jag som vinner!

Om den ändå vägrar att ge upp återstår att se Då får jag fråga läkaren om vi har en plan B

Men skam den som till slut ger upp hoppet Berlin Marathon i september och jag vägrar missa det loppet!

Det har nu gått drygt fyra månader utan löpning och det börjar bli trist att inte kunna få göra ett positivt inlägg, men tyvärr är verkligheten sådan ibland.

Jag kan tyvärr inte känna någon förbättring överhuvudtaget så efter kontakt med ortopeden så fick jag tillåtelse att göra en ny röntgen i början av veckan för att följa utvecklingen. Jag stressade fram ett snabbt svar innan påskledigheten och mycket riktigt så stämde min känsla. Det hade inte hänt ett skit… Det positiva var väl egentligen att det inte hade blivit värre, området där svullnaden sitter är precis lika stort som tidigare.

Min frånvaro från löpning har inte varit så svår som jag hade förutspått. När man får vetskap om att det krävs ett längre uppehåll så är det nog lättare att acceptera. Jag har vid ett antal tillfällen sagt att en förkylningsfrånvaro på en vecka kan vara värre. Troligen för att det ofta kommer mitt under en bra tränings- eller tävlingsperiod och att man aldrig kan vara förberedd. Nu visste man som sagt på något sätt vad som gällde och har förmodligen anpassat sig utefter det.

Min frustration ligger nu därför inte i löpningen, utan i vardagslivet. Om jag ska vara ärlig så struntar jag helt i löpningen för tillfället. Just nu har den ingen betydelse alls. Det som tynger mig är den smärta och stelhet som aldrig vill ge med sig. Jag känner mig som en gammal gubbe när jag ska leka med mina barn. Påpassligt gillar dottern att leka doktor så där är jag en förträfflig patient med ryggont! haha

Jag har under de senaste fyra dagarna undvikit Ipren och liknande vilket gjort att jag har haft väldigt svårt att sova på nätterna då jag vaknar i vissa positioner. Men jag vill testa detta under en period för att kunna känna efter när smärtan är som värst. Jag hoppas att det ska leda till att jag undviker positioner/ställningar som smärtar som jag annars inte hade känt. Förhoppningsvis får då kroppen möjlighet till bättre återhämtning!

Som jag tidigare har nämnt så har jag testat olika behandlingar (massage, laser, stötvåg) för att påskynda återhämtningen men det har tyvärr inte hjälpt. Eftersom jag dessutom har hållit mig ifrån fysisk aktivitet (frånsett simning och promenader) som inte heller gett resultat, så är jag nu öppen för att faktiskt börja testa lätt löpning. Eftersom ingenting hänt så är jag nyfiken på att testa om muskeln kan läka bättre om den börjar aktiveras mer. Jag kommer även påbörja mer rörlighetsträning i enklare former för att få igång cirkulationen.

Med tanke på de dystra inläggen så är det nog positivt att inläggen har varit få! Nästa gång kanske blir om en månad igen och då hoppas jag innerligt på att det är åt det gladare hållet!! 🙂

Det var längesedan jag skrev om någon tävling, eller ens ett träningspass. Men så blir det tyvärr när det är fortsatt förbud från löpningen.

Det börjar bli väldigt drygt nu!

  • Våren närmar sig.
  • I förra veckan fick jag hem båda tidningarna Runners Wold och Spring.
  • Denna vecka fick jag hem en tävlingskalender med samtliga godkända långlopp via Svenska Friidrottsförbundet.
  • Utöver det så får jag nästintill dagligen mejlutskick från diverse aktörer med spännande nyheter och attraktiva erbjudanden.

Allt detta triggar suget av att springa ännu mer! Det känns lite som ett knytnävsslag i ansiktet. Jag kan så klart blockera alla informationsutskick och strunta i att läsa tidningarna för om möjligt minska abstinensen, men det känns löjligt. Det är bara att härda ut…

Jag var på ett nytt kiropraktorbesök i tisdags och domen är fortsatt hård. Starta med mycket lätt löpning i april är nuvarande prognos. Med andra ord ser jag våren och tidig sommar som bortblåst. Det kommer att ta tid att komma tillbaka! Problemet är att jag inte heller får lov att cykla, då hade jag kunnat underhålla konditionen på ett helt annat sätt. Just nu är det fortsatt bara simning som gäller för att det minimerar belastningen på ryggen.

Det primära med mitt problem är behov av vila och återhämtning så att muskelbristningen får möjlighet att läka. Då krävs minimal belastning vilket tvingar mig till vila. Den vardagliga belastningen är tillräcklig och även den hade troligen gärna fått minimeras. Men som jag tidigare varit inne på så är det orimligt att vara sängliggandes på dagarna.

Frånsett vila så finns det ett antal metoder som man kan testa för att påskynda läkningsprocessen, men det finns ingen garanti på att det hjälper. Tidigare testade vi laser och det är svårt att svara på om det har hjälpt, ingen stor effekt iaf. Nu kommer vi att testa stötvåg där man via tryck bryter ner muskulaturen lite lätt för att den ska ta fart och bygga upp sig igen (om jag tolkat det rätt!?). Det låter nästan som tuff träning där man bryter ner kroppen och i vila bygger upp den igen. Denna metod ska jag testa 3-5 gånger med en dryg veckas mellanrum. Om det ger något resultat återstår att se, men jag är beredd att testa. Alla möjligheter att påskynda processen är välkommet!

Jag har hört om en läkningstid på allt ifrån 3-9 månader. Jag är ”bara” uppe i drygt 3 månader så med andra ord kan jag inte gnälla alltför mycket ännu. Dock är det drygt när man inte känner de förbättringar som man önskat. Eftersom jag i princip fortfarande har värksymptom dagligen (brukar stoppa dem med Ipren) så är det svårt att jämföra med hur det kändes i början. Det har säkert blivit lite bättre men jag skulle vilja känna tydligare framsteg.

När man tänker efter på hur lång tid som jag kände av skadesymptomen så är det förståeligt att jag nu tvingas till lång vila. Jag förmodar att detta skett genom överbelastning under en lång tid och det kan tyckas idiotiskt att jag inte bromsade det långt tidigare. Men helt ärligt så varken uppfattade eller upplevde jag det som att det skulle kunna bli en sådan här segdragen historia. Min rygg har varit dålig i flera år så jag trodde det skulle gå relativt enkelt att åtgärda, så som det gjort förut. Jag lurades också av att jag nästintill aldrig upplevde smärta under själva träningen. Men när skadekänningen blev mer påtaglig i vardagslivet och strålade ut i benet så förstod jag så klart att jag behövde ta det på allvar. Men då jag närmade mig mitt långsiktiga mål (Valencia Marathon) så kunde jag inte avbryta träningen utan ville vänta tills efter tävlingen.

Med facit i hand, det vill säga den bedrövliga tiden och kanske ännu längre skadeuppehåll så borde jag nog inte sprungit. Men det är så klart inte loppet som isf är avgörande, utan jag skulle stoppat allt långt tidigare, avbrutit både träning och förberedelserna inför Valencia och vilat från löpningen helt!

Men sådana tankar fanns inte på kartan. Hösten 2014 skulle jag sprungit Frankfurt Marathon som det året var säsongens huvudtävling. Då drabbades jag av magproblem och kom aldrig till start. Det kändes riktigt surt! Att jag då skulle fundera på att ställa in Valencia Marathon som var 2015-års huvudtävling, NEJ det fanns som sagt inte på kartan att ställa in två år i rad! Det är med andra ord inget beslut jag kan ångra.

Det är så klart spekulationer huruvida Valencia påverkat. Loppet som sådant lär som sagt inte haft så stor betydelse, utan det är isf att jag utan en sådan tävling inte känt pressen av att fullfölja träningen. Då kanske (säger bara kanske) jag hade upptäckt problemet tidigare och kunna påverka följderna något.

Det sista är som sagt mycket spekulationer och jag kan inte påstå att jag känner någon ångest. Jag upplevde som sagt inte att det skulle kunna få nuvarande konsekvenser.

Även om det är riktigt drygt så håller jag huvudet högt! Det finna andra godsaker i livet som jag istället får mer tid till…

Var finns ljuset I tunneln?

Det brukar ju finnas där men just nu är det bara mörkt!

Över 2,5 månader utan löpning och nu är det betydligt tyngre! Jag tycker hittills att jag skött det riktigt bra och haft huvudet högt men nu är jag frustrerad. Jag tror det bottnar i att jag inte känner några framsteg. Ena dagen finns det verkligen hopp, rörligheten är bättre och smärtan uteblir. Så kommer nästa dag med värk och stelhet och så är man tillbaks på ruta ett (nynnande på Patrik Isakssons låt… haha).

I min frustration så mejlbombade jag min kiropraktor med olika frågor om hur jag ska gå tillväga?

-”Jonas, tålamod!!!” var det första han skrev! 🙂

Det är tur att jag har någon som bromsar mig så att jag inte riskerar något. Det tar tydligen i regel minimum tre månader och jag är ju inte där riktigt ännu. Det kan också ta betydligt längre tid och eftersom jag inte känner några framsteg så är väl risken överhängande att det tar längre tid i mitt fall.

Det komplexa med min skada är att det är ryggen, för det är svårt att låta det vila till 100%. Ryggen aktiveras i alla lägen (stående, sittandes, etc). Den bästa läkningsprocessen har jag under tiden jag sover, men det kan jag knappast göra mitt på dagen på jobbet eller hemma.

Min mejlbombadering ledde också till ett nytt besök där vi testade nya metoder för att angripa skadan och försöka påskynda läkningsprocessen. Det svåra inom vården är att det sällan finns ett givet svar…

Nåja, nu börjar jag återigen inse att det får och måste ta den tid det tar, för annars lär jag aldrig komma tillbaka. Jag skulle vilja likna denna mörka tunnel med Hallandsåsen som tog oerhört lång tid, men så fanns det till slut ett ljus och man lyckades komma ut på andra sidan.

ljus i tunneln

Det ska banne mej jag också göra…