Efter besöket hos en ryggspecialist på Spine Center för några veckor sedan så konstaterade han att det rörde sig om Osteoid osteoma, som liknas vid en tumör men är helt ofarligt och kan inte sprida sig. Den sitter på nedersta disken i ryggen och växer sakta. Det är vanligast bland yngre och främst på andra ställen, så det var anledningen till att det tog sådan tid tills de kom fram till detta just i mitt fall. Jag har troligen haft den länge men att den sedan knappt ett år sedan har börjat irritera på allvar.

Tekniken går framåt och istället för ett klassiskt ingrepp så går det numera att sticka in en nål och bränna bort den. För att göra detta behövde jag dock skickas vidare till Sahlgrenska som har möjlighet att utföra detta (ingen vanlig procedur). Spine Center skickade därmed en remiss till Sahlgrenska och idag var jag där för vad man skulle kunna kalla för ”rutinbesök” då man i regel träffar dem en gång innan man gör själva ingreppet. Ett besök där de informerar om vad jag har för problem och hur vi ska gå vidare, och i mitt fall så hade jag i princip redan fått all information via Spine Center men det ska även komma rätt väg via Sahlgrenskas läkare. Besöket tog därför bara ca 5 minuter medan jag fick vänta i över en timme då de behövde gå emellan med en operation. Men jag har så klart full förståelse att de måste prioritera så det är bara att gilla läget, även om det blir lite drygt.

Härnäst väntar alltså ett ingrepp där de ska bränna bort denna utväxt. Jag kommer att sövas eftersom jag måste ligga helt stilla. Sedan sticker de in nålen under tiden som de gör en röntgen så de vet exakt var de ska sticka. När de träffar tumören/utväxten så hettar de upp nålen till 90 grader och sedan ska skiten förhoppningsvis vara borta!! De lyckas nio gånger av tio, så i värsta fall får de göra om det. Med tanke på semestertider så dröjer det sannolikt till september innan jag får en tid.

Läkaren jag träffade var för övrigt riktigt skön! Jag frågade en hel del träningsrelaterade frågor i och med att Berlin Marathon närmar sig. Frågor som om jag kunde fortsätta knapra Ipren för att kunna träna utan smärta, och det var inga problem. Jag frågade om det var någon efterföljande period efter ingreppet där man behövde ta det lugnt, men det behövdes inte heller. Det kunde kännas ömt och som att man hade fått en rejäl smäll, men inget dramatiskt. Jag fick sedan förklara att mina frågor berodde på att jag springer mycket och att jag har Berlin Marathon inplanerat i slutet av september. Då berättade han att han själv var en gammal friidrottare och hade full förståelse. När besöket var klart så fyllde jag i ett hälsoformulär (inför ingreppet) hos en sköterska, samtidigt som läkaren gick in på sitt kontor för att rapportera in mitt besök. När jag hade fyllt i formuläret så gick jag ut i korridoren och tågade bort mot entrén. När jag var i höjd med väntrummet så var läkaren också klar och när han kom ut i korridoren och fick syn på att jag var på väg därifrån så ropade han efter mig:

-”Vad gör du för tid??”

-”2.45 som bäst” ropade jag tillbaka.

-”Det är godkänt!” svarade han.

Haha, en riktigt skön snubbe som uppenbarligen hade bra koll och intresserade sig för löpningen! 🙂

Efter Sahlgrenska besöket hade jag tänkt springa i Skatås men eftersom mitt besök blev försenat och jag hade en tid att passa hemma så fick jag ändra planerna. Jag joggade bort till Slottsskogen istället som ligger alldeles intill. Jag har inte koll på om det finns någon bra rutt för löpning så jag yrade mest omkring bland vägarna. Tanken var ett kvalitetspass med intervaller på tid, men benen var så sjukligt sega så det fick jag styra om. Det fick bli lätt distans istället. Eller väldigt lätt distans vore mer korrekt formulerat… 🙂

Benen var som bortkopplade så när jag såg en skylt med utsiktstorn så tog jag mig dit för att kolla läget och pausa en liten stund. Det visade sig inte vara helt fel… Vilken utsikt!!

IMG_4396

Eftersom jag hade bråttom hem så kunde jag dessvärre inte stanna så länge så jag joggade tillbaka mot Sahlgrenska och till bilen för att bege mig hemåt. Knappa 10km fick jag ihop trots allt.

Imorgon (tisdag) eller på onsdag får jag testa om benen är redo för lite fart. Hoppas på bättre känsla då!

Halvtaskig rubrik förresten, men kom inte på något bättre… haha

 

Äntligen är jag tillbaka i tävlingssammanhang då jag sprang Wallanderloppet i Ystad. Jag passade på att ta det loppet i samband med ett besök med familjen på Skånes Djurpark. Eftersom det var Wallanderloppet jag sprang så försökte jag göra tävlingsrapporten på ett annorlunda sätt. Jag har helt enkelt döpt om mig själv till Wallander och försökt skildra tävlingen utifrån mig själv blandat med influenser från Wallanders liv! 🙂

Omslag

Titel: Wallander – Återkomsten
Skådespelare: Jonas Lundström spelar Kurt Wallander
Tid: 11min 19sek

Handling:

Det har gått ett antal år sedan före detta kommissarie Kurt Wallander pensionerade sig. Han har därefter haft svårt att acklimatisera sig till ett vanligt ”Svensson-liv” och levde en tid ett mycket ohälsosamt liv. Efter tips från en tidigare kollega fann han löpningen som bidrog till en rejäl kick i livet. Han blev så pass frälst att löpningen blev hans nya stora passion!

När han hade hunnit ställa upp i ett par motionärstävlingar och då det gick som allra bäst blev han dessvärre drabbad av ryggproblem. Det vägrade ge med sig men med hjälp av gamla kontakter från yrkeslivet fick han träffa diverse specialister och var på ett flertal röntgen.

Efter flera månader hittade de roten till problemet som visade sig vara ofarligt och som fram till ett ingrepp gick att bota med smärtstillande, något som Wallander hade god kännedom om sedan tidigare i och med hans påfrestande vardag. Han började återigen se ljuset och kunde börja snöra på sig skorna igen och ge sig ut på kortare löprundor.

Wallander ville dock snabbt tillbaka in i hetluften igen och efter bara ett fåtal veckors träning så anmälde han sig till ett lopp, WALLANDERLOPPET! Det var inte vilket lopp som helst eftersom det var uppkallat efter honom själv och på hemmaplan i Ystad! Han var inte redo för huvuddistansen på 6km utan nöjde sig med en anmälan på halva distansen som var på drygt 3km. Wallander kände ingen oro i att inte orka distansen på 6km men han ville springa fort igen och då fick 3km räcka. Precis som under tiden som kommissarie så nöjde sig inte Wallander med det enkla, utan han ville kunna leverera.

Han inledde dagen i gammal god vana på sitt favoritcafé Fridolfs Café. En lättare lunchbuffé slank ner i väntan på starten som inte var förrän 20.00.

Lunch Fridolfs

Wallander passade därefter på att strosa runt på gatorna i Ystad och njuta av att solen äntligen ville visa sig. Han vandrade på gågatan mellan Stortorget och Österportstorg bland folkmassorna då Ystad återigen var tätt befolkat i och med sommarturismen.

Timmarna tickade iväg och Wallander hämtade ut nummerlappen i den gamla idrottshallen. Han möttes därinne av en rejäl värme och skyndade sig ut för att få luft. Nummerlappen satt nu på bröstet och han påbörjade sin uppvärmning. Som tidsoptimist blev det lite tight och uppvärmningen var långt ifrån optimal men det fick duga. Wallander var så upprymd över att få tävla igen så brist på uppvärmning bekom honom inte.

Wallander tog startposition längst fram i ledet och väntade in nedräkningen. 10, 9, 8, 7… Även om han tog loppet med lätthet med tanke på bristen av träning så kände han av tävlingsnervositeten. 6, 5, 4, 3… Wallander var nu redo för sitt första lopp på knappt 8 månader! 2,1… så var han igång!

Han tryckte på direkt och tog position som första man eftersom det smalnade av kort efter starten. Adrenalinpåslaget gjorde att tempot inledningsvis var alldeles för högt mot hans nuvarande kapacitet. Han insåg att han var långt ifrån fornstora dagar och fick sänka farten. Flåset kom ganska omgående och redan första kilometern kändes längre än vanligt, men Wallander var fortfarande mest tillfreds med att kunna springa igen.

Wallander ledde loppet halvvägs men hade hela tiden en löpare strax bakom. Ljudet av stegen ökade och drygt halvvägs fick han se sig passerad. Det fanns ingen kraft till att ta följe utan fokus var hela tiden på att hålla tempot in i mål och åtminstone försvara en andraplats.

Vid passering 2km var det tunga ben och det blev väldigt tydligt att det krävs fler kvalitativa träningsveckor för att hitta tillbaka. Det var inte alls det tryck eller driv i steget som Wallander hade hoppats på.

Mot mål

Han höll ihop sista kilometern på ett bra sätt och närmade sig Stortorget för målgång. Vid passering 3km var det bara en snäv sväng upp mot torget och ca 100-200meter till mål. Där möttes han av påhejande publik och sprang helt solo in som tvåa 14sek bakom segraren.

Efter målgång mottogs en medalj för genomfört lopp och en välbehövlig flaska vatten för att släcka törsten och vattna en riktigt torr mun. Tiden blev en besvikelse. Även om Wallander visste förutsättningarna och tog det som ett bra ”träningspass” så hade han hoppats på betydligt piggare ben. Det viktiga var dock att kunna springa igen och känslan av att få stå på startlinjen i en tävling. Det här var helt enkelt ÅTERKOMSTEN och nu ska det bara bli bättre och bättre…

Kvällen var redan sen i och med den sena starttiden, men efter en svalkande dusch fanns det så klart utrymme för en härlig ostburgare och en whisky innan det blev en god natts sömn. Wallander är tillbaka!!!

************************************

OBS! Huvuddistansen är på 6km så det var i princip ingen konkurrens på 3km. Annars hade jag aldrig kommit tvåa efter en sådan ”medioker” tid! 🙂

Men skönt att få in tävlingsmomentet och riktigt kul att det går åt rätt håll igen!

Tider

Det känns kul att återigen få skriva ett positivt inlägg! Jag har inte fått återkoppling från Sahlgrenska ännu men jag förutsätter att allt kommer att lösa sig. Inom en rimlig framtid ska de förhoppningsvis bränna bort min ”utväxt” i ryggen och om jag förstått allt rätt så ska det sedan inte vara några problem längre. Tills dess har jag inte problem att gå på smärtstillande. Tabletter tre gånger om dagen gör susen! 🙂

När smärtan är borta och tabletterna minskar inflammationen så blir rörelsefriheten helt annorlunda igen. Känns jävligt skönt att inte vara så hämmad i mina rörelser. Jag kan röra mig mycket friare i lek med barnen, när jag städar, när jag sover, etc. Och sedan kan jag ju börja löpa igen….

Jag har startat försiktigt och har hittills inte sprungit två dagar i rad. Om jag stressar så kommer överbelastningsskador som ett brev på posten. Jag måste inse att jag måste vänta ganska länge innan jag kan nå den mängd jag legat på tidigare! Jag börjar verkligen om på noll. Men eftersom det aldrig rört sig om någon muskelbristning så behöver jag iaf inte tänka på någon specifik rehab, utan jag kan träna som tidigare fast i mindre omfattning och stregra succesivt. Jag har planer på en del alternativträning som skulle kunna göra att jag kommer upp i mängd snabbare men som inte sliter på samma sätt som om jag bara skulle sprungit!

Igår testade jag 4x1km intervaller med 500m joggvila. Jag sprang dem på 3.45 – 3.40 – 3.35 – 3.30. Det är jag mycket nöjd med! Kändes framförallt skönt att jag kunde springa dem fortare och fortare även om vilan var ganska lång. Det är ju ett tecken på att flåset börjar komma tillbaka hyggligt. Däremot blir jag väldigt stum i vader och på lite andra ställen men är som sagt naturligt med halvår utan löpning.

Trots väldigt få pass i benen så har jag redan börjat blicka mot tävlingar. Jag är medveten om att jag inte kommer kunna prestera som förut och det bekommer mig inte. Jag ser det istället som bra träning och för att få komma tillbaka in i hetluften igen! Känslan av att återigen få stå på startlinjen!! Men vill ändå betona att harmonin och känslan är viktigare. Jag har inget prestationsfokust just nu även om jag har börjat köra både intervaller och sneglat mot tävlingar…

Hörs!

Senast jag sprang 10km sprang jag dessutom ytterligare 32,2km och det var Valencia Marathon i mitten av november förra året. Alltså drygt sju månader! Jag hade bekymmer innan det loppet och visste att det skulle bli ett planerat uppehåll, men att det skulle bli SJU MÅNADER, nej det skulle jag aldrig kunna tänka mig.

Tiden har emellertid gått väldigt fort när jag kastats mellan diverse röntgen, behandlingar och diagnoser. Det enda som varit sig likt är att det aldrig känts som att det har gått åt rätt håll. Eller jo, under vissa dagar. Dagen efter har det dock kunnat vara riktigt kasst igen!

Jag orkar inte dra hela historien i detalj och tror ingen är intresserad av att läsa. Men i korthet så har det aldrig rört sig om en muskelbristning som till en början var fallet. Jag rekommenderades vila och har verkligen gett det chansen att få återhämta sig. Men det kom egentligen aldrig några indikationer på att det hjälpte utan jag har hela tiden haft en smärta och framförallt en rejäl tryckömhet på ett område i nedre delen av ryggen. Mitt tålamod har trutit flertalet gånger och vid några tillfällen har jag blivit bemött med att jag saknat tålamod. Men så här i efterhand så är det en jävla tur att jag saknar tålamod!! Annars hade jag kunnat vila i flera år…

Efter fyra röntgen så hittade de till slut en benutväxt i ryggen. Det heter osteoid osteom och är en form av godartad tumör, fast inte tal om cancer. Den kan inte sprida sig men växer sakta sakta. Jag har förmodligen haft den under en väldigt lång tid men först nu har den börjat irritera. Den sitter och skaver/irriterar och har runtomkring sig skapat en riktigt stor inflammation, både i muskel och runtomkring. Det är med andra ord inte konstigt att det har varit grymt ömt men att det alltid blivit bättre av antiinflammatoriska läkemedel!

ÄNTLIGEN verkar jag nu ha fått min slutliga diagnos! Synd att den inte kunde fastställas tidigare för då kanske jag hade varit igång efter bara någon månad. Men samtidigt får jag vara glad att den överhuvudtaget hittades för det var tydligen av en slump på en enda röntgenbild. Nu hoppas jag kunna börja lägga detta bakom mig. Nästa steg är inte helt bekräftat då det just nu ligger en remiss till Sahlgrenska, men troligen så kommer de sticka in en nål i ryggen och bränna bort den istället för ett kirurgiskt ingrepp. Efter det så förmodar jag att det knappt är en rehabiliteringsprocess eftersom det inte borde finnas så mycket som behöver läka. Eftersom det är semestertider så lär det dessvärre dröja innan jag får tid.

Men vad som är viktigast just nu är att det finns en diagnos och som säger att det är ofarligt! Jag har dessutom fått tillåtelse att träna eftersom det inte kan förvärras. Smärtan finns kvar men den kan jag lindra med smärtstillande. Så länge det inte kan förvärras och en lösning är i sikte så känns det riktigt riktigt bra igen. Jag har till och med tålamod till att acceptera att vänta med att bränna bort den tills EFTER semestern om det så krävs. Ja ni läste rätt, jag HAR tålamod ibland… 🙂

Mina 10km idag var riktigt tunga. Nu var det förvisso någon form av svettig åskvärme men det var främst både kondition och kropp som ligger efter. Kroppen var riktigt trött efteråt, men desto lyckligare!! Så jävla gott att äntligen ha känslan av att det kan börja rulla på igen! Jag sprang på drygt 46 min så är bara typ 10 minuter från fornstora dagar. Jag pressade mig förvisso inte till max idag men jag ligger väldigt långt efter. Men jag ska skynda långsamt och till en början ska jag inte bry mig om prestation och tider överhuvudtaget. Jag ska banne mig bara ut och njuta av att kunna få springa igen!!

Om ni undrar vad som är bäst av allt?

Detta är en löparblogg och det är otrolig härligt med känslan av att jag kan börja köra igång igen. Men bäst av allt är att jag börjar få ett normalt vardagsliv! Det kommer för alltid vara viktigast!

Glad midsommar!!

Bjuder även på en selfie (eller groupie eftersom vi är två?) på hur jag känner just nu… Den är från Liseberg i onsdags men passar bra! 😉

IMG_4140

Tiden går Problemen består!

Fyra röntgen är jag uppe i Något man helst hade velat låta bli

Massage, akupunktur och laser Vi har testat olika rehabiliteringsfaser

Men äntligen verkar de ha hittat något konkret Återstår att se om de bara ”tror” eller är något de vet

Allt verkar just nu bero på en liten flis Att något sådant litet kan skapa en sådan kris

Jag vet inte hur allting har lyckats hända Men någon gång ska det väl för f*n vända

Läkemedlet Bamyl blir första bekämpningen för att se om den försvinner Det kan få den att lösas upp och då blir till slut jag som vinner!

Om den ändå vägrar att ge upp återstår att se Då får jag fråga läkaren om vi har en plan B

Men skam den som till slut ger upp hoppet Berlin Marathon i september och jag vägrar missa det loppet!