Det har nu gått drygt fyra månader utan löpning och det börjar bli trist att inte kunna få göra ett positivt inlägg, men tyvärr är verkligheten sådan ibland.

Jag kan tyvärr inte känna någon förbättring överhuvudtaget så efter kontakt med ortopeden så fick jag tillåtelse att göra en ny röntgen i början av veckan för att följa utvecklingen. Jag stressade fram ett snabbt svar innan påskledigheten och mycket riktigt så stämde min känsla. Det hade inte hänt ett skit… Det positiva var väl egentligen att det inte hade blivit värre, området där svullnaden sitter är precis lika stort som tidigare.

Min frånvaro från löpning har inte varit så svår som jag hade förutspått. När man får vetskap om att det krävs ett längre uppehåll så är det nog lättare att acceptera. Jag har vid ett antal tillfällen sagt att en förkylningsfrånvaro på en vecka kan vara värre. Troligen för att det ofta kommer mitt under en bra tränings- eller tävlingsperiod och att man aldrig kan vara förberedd. Nu visste man som sagt på något sätt vad som gällde och har förmodligen anpassat sig utefter det.

Min frustration ligger nu därför inte i löpningen, utan i vardagslivet. Om jag ska vara ärlig så struntar jag helt i löpningen för tillfället. Just nu har den ingen betydelse alls. Det som tynger mig är den smärta och stelhet som aldrig vill ge med sig. Jag känner mig som en gammal gubbe när jag ska leka med mina barn. Påpassligt gillar dottern att leka doktor så där är jag en förträfflig patient med ryggont! haha

Jag har under de senaste fyra dagarna undvikit Ipren och liknande vilket gjort att jag har haft väldigt svårt att sova på nätterna då jag vaknar i vissa positioner. Men jag vill testa detta under en period för att kunna känna efter när smärtan är som värst. Jag hoppas att det ska leda till att jag undviker positioner/ställningar som smärtar som jag annars inte hade känt. Förhoppningsvis får då kroppen möjlighet till bättre återhämtning!

Som jag tidigare har nämnt så har jag testat olika behandlingar (massage, laser, stötvåg) för att påskynda återhämtningen men det har tyvärr inte hjälpt. Eftersom jag dessutom har hållit mig ifrån fysisk aktivitet (frånsett simning och promenader) som inte heller gett resultat, så är jag nu öppen för att faktiskt börja testa lätt löpning. Eftersom ingenting hänt så är jag nyfiken på att testa om muskeln kan läka bättre om den börjar aktiveras mer. Jag kommer även påbörja mer rörlighetsträning i enklare former för att få igång cirkulationen.

Med tanke på de dystra inläggen så är det nog positivt att inläggen har varit få! Nästa gång kanske blir om en månad igen och då hoppas jag innerligt på att det är åt det gladare hållet!! :)

Det var längesedan jag skrev om någon tävling, eller ens ett träningspass. Men så blir det tyvärr när det är fortsatt förbud från löpningen.

Det börjar bli väldigt drygt nu!

  • Våren närmar sig.
  • I förra veckan fick jag hem båda tidningarna Runners Wold och Spring.
  • Denna vecka fick jag hem en tävlingskalender med samtliga godkända långlopp via Svenska Friidrottsförbundet.
  • Utöver det så får jag nästintill dagligen mejlutskick från diverse aktörer med spännande nyheter och attraktiva erbjudanden.

Allt detta triggar suget av att springa ännu mer! Det känns lite som ett knytnävsslag i ansiktet. Jag kan så klart blockera alla informationsutskick och strunta i att läsa tidningarna för om möjligt minska abstinensen, men det känns löjligt. Det är bara att härda ut…

Jag var på ett nytt kiropraktorbesök i tisdags och domen är fortsatt hård. Starta med mycket lätt löpning i april är nuvarande prognos. Med andra ord ser jag våren och tidig sommar som bortblåst. Det kommer att ta tid att komma tillbaka! Problemet är att jag inte heller får lov att cykla, då hade jag kunnat underhålla konditionen på ett helt annat sätt. Just nu är det fortsatt bara simning som gäller för att det minimerar belastningen på ryggen.

Det primära med mitt problem är behov av vila och återhämtning så att muskelbristningen får möjlighet att läka. Då krävs minimal belastning vilket tvingar mig till vila. Den vardagliga belastningen är tillräcklig och även den hade troligen gärna fått minimeras. Men som jag tidigare varit inne på så är det orimligt att vara sängliggandes på dagarna.

Frånsett vila så finns det ett antal metoder som man kan testa för att påskynda läkningsprocessen, men det finns ingen garanti på att det hjälper. Tidigare testade vi laser och det är svårt att svara på om det har hjälpt, ingen stor effekt iaf. Nu kommer vi att testa stötvåg där man via tryck bryter ner muskulaturen lite lätt för att den ska ta fart och bygga upp sig igen (om jag tolkat det rätt!?). Det låter nästan som tuff träning där man bryter ner kroppen och i vila bygger upp den igen. Denna metod ska jag testa 3-5 gånger med en dryg veckas mellanrum. Om det ger något resultat återstår att se, men jag är beredd att testa. Alla möjligheter att påskynda processen är välkommet!

Jag har hört om en läkningstid på allt ifrån 3-9 månader. Jag är ”bara” uppe i drygt 3 månader så med andra ord kan jag inte gnälla alltför mycket ännu. Dock är det drygt när man inte känner de förbättringar som man önskat. Eftersom jag i princip fortfarande har värksymptom dagligen (brukar stoppa dem med Ipren) så är det svårt att jämföra med hur det kändes i början. Det har säkert blivit lite bättre men jag skulle vilja känna tydligare framsteg.

När man tänker efter på hur lång tid som jag kände av skadesymptomen så är det förståeligt att jag nu tvingas till lång vila. Jag förmodar att detta skett genom överbelastning under en lång tid och det kan tyckas idiotiskt att jag inte bromsade det långt tidigare. Men helt ärligt så varken uppfattade eller upplevde jag det som att det skulle kunna bli en sådan här segdragen historia. Min rygg har varit dålig i flera år så jag trodde det skulle gå relativt enkelt att åtgärda, så som det gjort förut. Jag lurades också av att jag nästintill aldrig upplevde smärta under själva träningen. Men när skadekänningen blev mer påtaglig i vardagslivet och strålade ut i benet så förstod jag så klart att jag behövde ta det på allvar. Men då jag närmade mig mitt långsiktiga mål (Valencia Marathon) så kunde jag inte avbryta träningen utan ville vänta tills efter tävlingen.

Med facit i hand, det vill säga den bedrövliga tiden och kanske ännu längre skadeuppehåll så borde jag nog inte sprungit. Men det är så klart inte loppet som isf är avgörande, utan jag skulle stoppat allt långt tidigare, avbrutit både träning och förberedelserna inför Valencia och vilat från löpningen helt!

Men sådana tankar fanns inte på kartan. Hösten 2014 skulle jag sprungit Frankfurt Marathon som det året var säsongens huvudtävling. Då drabbades jag av magproblem och kom aldrig till start. Det kändes riktigt surt! Att jag då skulle fundera på att ställa in Valencia Marathon som var 2015-års huvudtävling, NEJ det fanns som sagt inte på kartan att ställa in två år i rad! Det är med andra ord inget beslut jag kan ångra.

Det är så klart spekulationer huruvida Valencia påverkat. Loppet som sådant lär som sagt inte haft så stor betydelse, utan det är isf att jag utan en sådan tävling inte känt pressen av att fullfölja träningen. Då kanske (säger bara kanske) jag hade upptäckt problemet tidigare och kunna påverka följderna något.

Det sista är som sagt mycket spekulationer och jag kan inte påstå att jag känner någon ångest. Jag upplevde som sagt inte att det skulle kunna få nuvarande konsekvenser.

Även om det är riktigt drygt så håller jag huvudet högt! Det finna andra godsaker i livet som jag istället får mer tid till…

Var finns ljuset I tunneln?

Det brukar ju finnas där men just nu är det bara mörkt!

Över 2,5 månader utan löpning och nu är det betydligt tyngre! Jag tycker hittills att jag skött det riktigt bra och haft huvudet högt men nu är jag frustrerad. Jag tror det bottnar i att jag inte känner några framsteg. Ena dagen finns det verkligen hopp, rörligheten är bättre och smärtan uteblir. Så kommer nästa dag med värk och stelhet och så är man tillbaks på ruta ett (nynnande på Patrik Isakssons låt… haha).

I min frustration så mejlbombade jag min kiropraktor med olika frågor om hur jag ska gå tillväga?

-”Jonas, tålamod!!!” var det första han skrev! :)

Det är tur att jag har någon som bromsar mig så att jag inte riskerar något. Det tar tydligen i regel minimum tre månader och jag är ju inte där riktigt ännu. Det kan också ta betydligt längre tid och eftersom jag inte känner några framsteg så är väl risken överhängande att det tar längre tid i mitt fall.

Det komplexa med min skada är att det är ryggen, för det är svårt att låta det vila till 100%. Ryggen aktiveras i alla lägen (stående, sittandes, etc). Den bästa läkningsprocessen har jag under tiden jag sover, men det kan jag knappast göra mitt på dagen på jobbet eller hemma.

Min mejlbombadering ledde också till ett nytt besök där vi testade nya metoder för att angripa skadan och försöka påskynda läkningsprocessen. Det svåra inom vården är att det sällan finns ett givet svar…

Nåja, nu börjar jag återigen inse att det får och måste ta den tid det tar, för annars lär jag aldrig komma tillbaka. Jag skulle vilja likna denna mörka tunnel med Hallandsåsen som tog oerhört lång tid, men så fanns det till slut ett ljus och man lyckades komma ut på andra sidan.

ljus i tunneln

Det ska banne mej jag också göra…

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken!

Jag är inte ordspråkens mästare men detta passar väldigt bra in just nu. Dagarna utan löpning läggs på hög och det är drygt två månader sedan jag sprang. Det börjar bli kämpigt men den tuffa kylan gör det lite lättare att motivera sig att alternativträna inomhus. Dessutom är det riktigt kul att alternativträna då jag har påbörjat en crawlkurs för att få in mer kvalité i träningen.

Simning är den enda träningsform jag hittills blivit rekommenderad och jag vågar inget annat än att följa rådet. Under en och en halv månad har jag kört enkel klassisk motionärsbröstsim. Jag kallar det så för att inte likna det vid tävlingsbröstsim där de går under vattenytan. I min enkla bröstsimsform så försöker jag simma med dugligt tempo men i brist på teknik så blir det ganska trist! För att få in en ny dimension i simningen så påbörjade jag därför en crawlkurs.

I förra veckan var de två första tillfällena och det är svårt. Det ser så sjukt lätt ut när man kollar på instruktören, därför är det irriterande när man inser hur kass man sedan är. Efter två tillfällen ska jag väl dock inte ha allt för högt ställda förväntningar… haha

SIMMARE
Bild hämtad från http://triathlonvast.se/?p=3336

Första tillfället kändes lovande när vi övade på tekniken. Då höll vi andan och slipade bara på tekniken, och stoppade när vi behövde ta in luft. Vid andra tillfället kopplade vi på andningen och oj vad svårt det blev! Jag svalde vatten så jag knappast behöver dricka mer vatten på en vecka. Genom att försöka tänka på andningen så tappade man dessutom ALLT annat. Jag visste på förhand att det skulle bli svårt och jag tror det är andningen som blir ett extremt viktigt moment att lära sig för att få in tekniken, för med rätt andning kan man simma mer avslappnat och då följer det andra (även om det givetvis också är svårt).

Inledningen av crawlkursen har varit riktigt kul och den passar perfekt under skadeuppehållet. Jag kommer bli en erfarenhet rikare och hade det inte varit för skadan (eller att kiropraktorn rekommenderade detta) så hade jag aldrig börjat lära mig crawla. Tanken är så klart att övergå till löpning när kroppen är frisk, men simning kommer sannolikt bli en mer frekvent alternativträning. Dessutom öppnar det ju upp för triathlon!? Haha

Det här är en löparblogg som helt plötsligt handlar om simning, men så blir det tyvärr under dessa dystra skadetider. Vid mitt senaste besök hos kiropraktorn så trodde han på en månads vila innan jag kan börja testa löpträning igen. Han tyckte att det kändes bättre i muskulaturen och jag har även påbörjat en laserbehandling för att påskynda läkningen av muskelbristningen.

Om vi återkopplar på det inledande ordspråket så är det just den positiva känslan som jag refererar till. Jag vågar inte ropa hej ännu men känslan är att det äntligen går åt rätt håll. Vardagsvärken finns kvar men det blir bättre och bättre. Framförallt så känns det som att rörligheten blir bättre.

Lite ironiskt så passar dessutom ordspråket extra bra eftersom det är i bäckenet jag har skadan. Så om vi skriver om det lite så kan vi avrunda så här:

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäckenet! :) :)

Då var det jul igen!

Tänk vad tiden går fort!

Någon tomtejogg på julaftonsmorgon blir det tyvärr inte. Vad beror det på!?

Vi spolar tillbaka bandet lite…

Sedan i somras så har ryggen hämmat min löpning. Jag blev aldrig kvitt problemen men kunde underhålla träningen och sprang Valencia Marathon i mitten av november. Det gick dessvärre åt skogen och jag tror (eller inbillar mig själv) att jag aldrig fick en ärlig chans. Efter Valencia beslutade jag mig för att en gång för alla gå till botten med problemet. Med tanke på säsongsvila så skulle det passa perfekt.

Ryggbekymren har under hösten alltmer övergått till vardagsvärk. Det kan vara när jag sitter still, står stilla, när jag sover, etc., oftast i statiska positioner. Jag tog kontakt med försäkringsbolaget som vi har via jobbet och efter insamling av diverse journaler så fick jag igenom mina problem till ett skadeärende! Härligt!!

Min högsta önskan var att börja med att få till en magnetröntgen. Det var min kiropraktor som rekommenderade detta eftersom den behandling vi utfört under hösten inte hjälpt. Vi behövde se om det kunde vara en stressfraktur eller liknande. Han gav mig därför också rådet att vila helt från löpning till dess att vi skulle veta mera.

Som första steg i skadeärendet blev jag skickad till en ortoped för genomgång. Jag förklarade hela historien från början till slut och efter en egen undersökning så gav han klartecken till en magnetröntgen. Skönt tänkte jag, precis vad jag önskade! Sedan gick det fort, bara ett fåtal dagar efter besöket var jag i Halmstad på Capio Movement för en magnetröntgen. De korta kötiderna är guld värt inom den privata sektorn. Framförallt med tanke på mitt korta tålamod! haha

Några dagar senare blev jag uppringd av ortopeden som hade fått svaret på min MR (=magnetröntgen). De hittade ingenting nämnvärt utan allt såg bra ut. Jag borde kanske varit nöjd med beskedet men faktum kvarstod att något inte stod rätt till. Jag hade hellre velat hitta något som man sedan kunde börja behandla.

Men eftersom ryggen uppenbarligen inte var hundra så fick jag också en remiss till en sjukgymnast för att börja stärka upp ryggen. Ortopeden trodde att jag via styrka och rörlighet skulle kunna få bukt med problemen. Det kunde vara så att ryggmuskulaturen var så spänd så att jag med smärtstillande och träning skulle kunna få den att ”slappna av”.

I takt med att värken fortsatte så kontaktade jag ortopeden igen. Det var nämligen så att min MR inte inkluderade hela bäckenet. Den var mest koncentrerad på ländryggen och fick därför bara med övre delen av bäckenet. Jag ville därmed få till ytterligare en MR så att hela bilden skulle bli komplett och så att jag isf kunde släppa det. Ortopeden trodde inte att de skulle hitta något på en andra MR men jag fick ändå igenom den utan några protester. Han tyckte liksom jag att det ändå skulle vara bra att kunna utesluta något.

Återigen fick jag en tid med kort varsel och for till Halmstad en andra gång. Knappt en vecka senare blev jag uppringd igen och denna gång hade de hittat något. Det var ett 5x3cm stort område som kunde liknas vid en muskelbristning. Det satt på långt ner på höger sidan och är precis den sida där jag hela tiden haft ont. Äntligen fanns det något konkret!!

Vi kom överens om att jag skulle påbörja aktiv behandling med min sjukgymnast och att jag skulle få smärtstillande under tiden. Det var inget farligt men ryggen behövde stärkas med försiktighet.

Jag tog därefter kontakt med min kiropraktor som jag har varit hos under en längre tid. Han har inte ingått i detta skadeärende men eftersom jag besökt honom massvis av gånger både före och under tiden som mina bekymmer startade så känner jag ett stort förtroende för honom. Han har hjälpt mig tidigare och det var också han som rekommenderade en magnetröntgen. Han nämnde bäckenet som möjlig besvärskälla och det var på grund av detta som jag ville få till en andra magnetröntgen.

Jag gav honom svaret på min MR och han bad mig omgående boka in en tid hos honom för att påbörja behandling. Han var kort i svaret men han kändes övertygad om hur vi skulle gå vidare. Mitt besök hos honom ingick som sagt inte eftersom det inte fanns någon remiss för detta. Men eftersom jag har starkt förtroende så vill jag väva in honom vid sidan för att höra hans åsikt.

Under mitt besök så kunde han konstatera att det är en muskel på högersidan som inte vill samarbeta. Med risk för att återge fel information (för jag minns inte exakt hur han utryckte sig) så är det ungefär som att muskeln är avstängd. Den är inte sönder men den är inte aktiverad. Det ska i sin tur påverka hållning etc., och hade kunnat ge bra mycket större problem på sikt om det inte upptäckts! Jag har inte koll på sambandet mellan denna muskel och den identifierade muskelbristningen men antar att det hänger ihop på något sätt.

Första besöket innehöll sedan inte så mycket behandling utan jag fick med mig en hemövning som handlar om att börja aktivera muskeln. En simpel övning ca tio gånger om dagen som ska tvinga denna muskel att aktiveras och på så sätt försöka få den att ”vakna till liv”. Därefter vet jag inte exakt hur vi ska fortsätta mer än att jag sedan försiktigt ska börja träna upp den igen. Jag tror det blir mycket fokus på styrka.

Nu är vi tillbaka i realtid igen och det var igår som jag var hos min kiropraktor och fick hemövningen! :)

Jag har nu kontaktat försäkringsbolaget och hoppas nu få inkluderat min kiropraktor i den fortsatta behandlingen. Det ska troligen inte vara några konstigheter men det gäller att deras kiropraktik ingår i det nätverk som min försäkring kan erbjuda. Jag kommer troligen fortsätta med sjukgymnastik parallellt.

Jag måste säga att det har fungerat väldigt smidigt att ta det genom den privata vägen! Det tog lite tid att få hela ärendet godkänt, men sedan dess har mycket gått väldigt fort, och jag har blivit bra bemött gentemot försäkringsbolaget, ortopeden, röntgen osv.

Jag hoppas innerligt att vi är det på spåret! Jag vågar inte ropa hej ännu och jag har ingen aning om när jag kan köra på för fullt igen. Jag har inte tagit ett löpsteg sedan mitten av november (rekord!!) och får inte göra det kommande dagar heller, men snart så hoppas jag kunna börja träna lite lätt igen!

Jag kanske borde ha riktig rejäl abstinens som inte kunnat springa på snart 1,5 månad!?

Men nej, det har inte varit några större problem. Jag tror det beror på (som jag inledningsvis var inne på) att jag inte fick en ärlig chans under hösten. Löpningen har inte fungerat som jag velat och då är det inte roligt. Värken upptill har gjort att prio varit på att försöka bli hel igen.

När jag känner mig hundra igen så tror jag också att suget efter löpning blir alltmer påtagligt!

Jag har via min tid från i Malmö i våras kvalat in till Berlin Marathon nästa höst. Då ska jag ha med mig flera riktigt bra träningsmånader och vara i storform! 😉

God Jul och Gått Nytt År!

Önskar jag och min halvtaskiga rygg…