I tidningar och på andra forum skrivs det mycket om den viktiga säsongsvilan just nu. Det är ett ypperligt tillfälle att ta det just nu när den dystra årstiden har gjort sitt intågande. För egen del så är det precis tvärtom. Jag har i princip haft en årsvila så ännu mer vila är det sista jag behöver just nu om jag ska hitta tillbaka igen.

Min motivation och vilja att ta mig tillbaka har inte varit den bästa. För första gången har jag på allvar börjat tänka i banorna på att lägga ner ”motionärssatsningen”. Det har sannolikt en del att göra med att jag är ur form och att kontinuitet (som leder till en vana) inte har funnits. Men det är främst andra anledningar då jag börjat känna att uppoffringen ibland är större än vad det ger. Jag kommer ju inte direkt bli någon elitlöpare men får ändå träna väldigt mycket för att ligga på en anständig nivå.

Nu har jag bestämt mig för att ge det en sista chans. Efter påtryckning från min sambo som tycker jag ska fortsätta så hoppas jag att glödet ska komma tillbaka även från mitt håll. Jag måste vilja börja träna hårt igen! Men jag behöver också träna väldigt smart då jag inte kan lägga samma tid på löpningen som jag gjort förut.

Det här med att ”träna smart” är något som jag kände att jag behöver hjälp med. Jag har inte tid eller lust att planera och följa upp min träning just nu så jag tog kontakt med Ulf Friberg som har hjälpt mig tidigare. Han är helt suverän på den biten och han har också en annan viktig egenskap, nämligen att MOTIVERA! För att kunna börja träna hårdare igen så behöver jag någon som pushar mig. Ulf hade tack och lov tid och utrymme för att börja hjälpa mig igen så det kommer definitivt ge mycket energi. Vi har nu haft två veckor tillsammans där vi startat igång med grundträningen som succesivt ska stegras.

Detta blir något av en sista satsning känns det som! En sista satsning på att göra maran under 2.40. Jag kommer att träna mindre än tidigare men det behöver inte innebära att det är kört. Jag tror det finns potential. Om träningen flyter på och allt stämmer runtomkring så känns det realistiskt! Jag bommade Berlin Marathon i år på grund av ryggproblemen men jag lyckades få en startplats till nästa höst. Det är då jag ser det som min stora chans! Det finns gott om tid för träning och det är en snabb bana!

Jag avslutar med ett citat jag har skrivit tidigare:

”Vägen till att lyckas kan tyckas lång, men i slutändan är den inte längre än 42195 meter…”

ÄNTLIGEN ÄR DET ÖVER!!

Så är känslan iaf även om man kanske ska vänta några dagar med att ”ropa hej”…

På måndagsmorgonen strax innan 07.00 var jag på plats på Sahlgrenska. Dagen var kommen, dagen som jag väntat så länge på men som faktiskt var nära att ändå inte bli av. Ungefär en vecka innan blev jag nämligen uppringd av Sahlgrenska som saknade en betalningsförbindelse som krävs eftersom jag är skriven i Hallands län. Om jag inte kunde ordna det under kommande dygnet så skulle min tid gå till någon annan. Vad i helsike händer tänkte jag? PANIK var nog det rätta ordet av känslan som uppstod. Hur skulle jag få tag på en sådan? Vart skulle jag ringa? Jag vände mig till lite olika personer som varit involverad under resans gång och fick till slut ett telefonnummer som verkade matcha. Dagen därpå fick jag kontakt med dem och fick klartecken från region Halland att det finns en förbindelse mellan länen som ska lösa problemet. Jag ringde upp Sahlgrenska igen som även fick numret till dem så det löste sig lyckligtvis!

Tidigt på morgonen var jag alltså på plats uppkörd av morsan och farsan som agerade personlig taxi. Jag tog hissen upp till 9:e våning och stegade in på avdelning 16 dit jag hade blivit kallad. Jag blev vänligt mottagen och fick följa med in till ett rum och inkvartera i en klassisk sjukhussäng.

img_4603

De inledde med några förberedande tester inför ingreppet som var planerat först till 13.00. De skulle kolla om det gick att få in mig tidigare men det fanns inga luckor så jag fick snällt besked om att jag fick vänta. Första timmen mellan 8-9 kunde jag slå ihjäl genom att göra morsan och farsan sällskap som dittills hade väntat nere i entrén. Men efter 9 var jag tvungen att befinna mig på rummet då jag skulle få dropp så jag fick i mig energi eftersom jag behövde vara fastande sedan 24.00. Från 9-13 var det således en enda lång väntan. Först tänkte jag att tiden skulle gå ganska snabbt och det gjorde den fram till 11, men sedan var det drygt. Jag fördrev tiden med att läsa, lyssna på poddar och lite musik. Helt okej tidsfördriv men på något sätt var det ändå svårt att riktigt komma till ro. Jag var inte direkt nervös för jag har längtat efter detta tillfälle, men jag kände någon form av osäkerhet/ovisshet då man känner sig så utlämnad.

Tiden tickade på och strax efter 12.30 kom sköterskan in och informerade att det närmade sig och att jag skulle göra ett toabesök innan det var dags. Iklädd de snygga vita sjukhuskallingarna (storlek XL?) och ”rock” (med öppen baksida eftersom jag skulle göra ingreppet i ryggen) så gick jag ut i korridoren tillsammans med droppställningen rullande framför mig. In på toaletten för att tömma blåsan å sedan tillbaka till rummet. Jag löste det rätt smidigt måste jag säga! 🙂

Sista minuterna gick väldigt låååååångsamt innan sköterskorna kom och hämtade mig i sängen. Vi rullade bort mot röntgenavdelningen där narkossköterskorna stod redo och väntade. Det var många tankar som for genom huvudet, så många att jag faktiskt inte kommer ihåg vad jag tänkte på. Allt gick sedan väldigt fort. De ställde några klassiska rutinfrågor och frågade om jag hade några frågor om själva ingreppet. ”Bara kör på” blev mitt svar. Sedan fick jag ta tre djupa andetag med smärtstillande och då började det snurra rejält. Några markeringar som var fast i taket började plötsligt röra sig. Jag var snabbt på väg in i dimman och kort efter att de sprutade in sömnmedel så dröjde det inte många sekunder innan jag sov djupt…

Någon gång efter 15 vaknade jag upp på uppvaket. Då stod en sköterska jämte mig och frågade hur jag mådde. Det kändes ganska bra men jag var rätt dåsig och lite yr och jag minns inte så mycket av den första stunden. Jag kommer ihåg att jag bad om en telefon för att ringa morsan å farsan så de visste att jag hade vaknat (eftersom de fortfarande väntade på mig för hemtransport). Jag hade sagt till dem att jag skulle höra av mig vid 16-tiden igen men det minns jag inte. Jag fick vänta kvar för några kontroller/tester och sedan dröjde det ganska länge innan de kunde köra mig till min avdelning igen. Klockan rann iväg rätt fort under tiden så någon återkoppling vid 16 blev det verkligen inte. Framåt 17-tiden var jag tillbaka på rummet och strax efter hörde jag morsan å farsans röster ute i korridoren som började bli nervösa då jag inte hade hört av mig (samt min sambo där hemma som hade telefonkontakt med dem) 🙂

Jag mådde som sagt rätt okej och fick testa att ställa mig upp och det var inga problem. Det kändes väldigt kontrollerat. Jag behövde därför inte stanna särskilt länge så strax innan 18 kunde jag lämna Sahlgrenska och tacka för mig. Jag hade förvisso fått smärtstillande men det kändes ändå väldigt bra i ryggen. Det blev till slut en lång dag och väldigt skönt att komma hem till sambo och barnen. Känslan efteråt var kanske inte så mycket glädje som jag trodde, utan mest någon form av lättnad över att dagen var till ända. Glädjen har jag istället börjat känna efteråt när jag nu börjar förstå att denna skit äntligen är över.

I skrivande stund så har jag faktiskt inte fått återkoppling från läkare ännu (ska göra ett nytt försök imorgon), men i och med avsaknaden av återkoppling så utgår jag ifrån att allt gick som planerat. Min egen känsla är positiv och det fantastiska är att jag sedan hemkomst inte har behövt ta något smärtstillande alls!! Syftet med ingreppet är så klart att jag ska slippa knapra Ipren, men jag hade förväntat mig att själva ingreppet skulle kännas i ett par dagar men det verkar onekligen inte så! Märket efter ingreppet är också extremt litet så jag tror inte det dröjer så länge innan jag kan vara fullt aktiv igen, men fram tills jag pratat med läkaren så är jag försiktig. Sköterskan skojade med mig när hon såg plåstret på ryggen och sa ”-det där var inget att skryta med!” haha!  Jag får vara mycket tacksam för denna fantastiska teknik genom att via röntgen kunna prickskjuta med en nål och bränna bort den istället för att öppna upp som i en normal operation, det skulle varit ett mycket större och troligen mer riskfyllt ingrepp annars.

img_4605

Jag inledde inlägget med att inte ”ropa hej” ännu och det kvarstår. Det får gå några dagar så jag hinner känna efter men just nu är det mycket positivt! Glädjen är stor att jag nu ser slutet på en period som pågått i över ett år! ETT ÅR!!

I månad efter månad har jag gått ovetandes om vad det varit. Ena dagen har det känts bättre, andra dagen har det varit skit igen. Ena dagen har jag känt mig förhoppningsfull, andra dagen orolig över att det ska vara något farligt. I slutändan har jag inte brytt mig så mycket om löpningen utan att det har hämmat mig länge i vardagslivet. Flera röntgen, flera behandlingar, flera besökt på olika kliniker/avdelningar. Som sämst mådde jag när mina röntgenbilder skickades till tumörkonferensen i Lund även om det mesta ändå tydde på att det skulle vara ofarligt eftersom jag mådde bra i övrigt.

I våras kom genombrottet! Efter djupgranskning av gamla röntgenbilder så hittade de vad som kallas osteoid osteoma och som förvisso klassas som en tumör men som är helt ofarlig då den inte sprids. Jag besökte därefter Spine Center (ryggspecialister) i Göteborg som var inne på samma spår och verkade övertygade. Så pass övertygade att de skickade en remiss till Sahlgrenska eftersom de förklarade att de kunde göra ett sådant ingrepp med den nya teknik som jag till slut blev hjälpt av. På Sahlgrenska bekräftade läkaren att det rörde sig om osteoid osteoma och därefter har jag bara väntat på kallelsen för ingreppet. Eftersom det var semestertider så dröjde det lite längre än normalt men det har inte varit några problem när jag kunde se slutet.

Nu kommer det bli lugnt i några dagar och snart ska vi till Turkiet en vecka så det blir en period till att börja ladda batterierna igen. Sedan känner jag att chansen finns att hitta tillbaka till gammal god form igen för det var riktigt länge sedan. Jag har ju kunnat träna senaste månaderna på Ipren men det har inte fungerat. Jag hoppas att det delvis berott på det mentala. Nu finns inga sådana hinder och även om jag kanske inte har samma tidsutrymme för träning som förut så vill jag ge det en ärlig chans att komma tillbaka på allvar. Jag har lite tankar och funderingar på hur jag ska gå tillväga men dem får jag klura på ett tag till! 🙂

PS! Jag var på jobbet 05.45 dagen efter och kände mig förhållandevis fräsch även om jag var lite dåsig. Men så många slarvfel som jag hann göra på morgonen har jag nog aldrig gjort, jag var nog inte helt klar i huvudet efter narkosen… haha

19sept

I fredags kom kallelsen från Sahlgrenska!

Snart är det dags!

I över ett år har den stört mig men nu ska den jäveln bort!

Äntligen får man väl säga. Jag har gjort ett flertal inlägg om mina ryggproblem som efter en himla massa turer visade sig vara en ”utväxt” som klassas som en tumör men helt ofarlig då den inte sprids.

På måndag morgon ska jag upp till Göteborg och Sahlgrenska. Jag tror det är en del förberedelser och att själva ingreppet sker först efter lunchtid. Jag ska sövas ner och så gör de ingreppet i röntgen så att de ser exakt var utväxten sitter. Sedan sticker de in en nål och bränner bort den. Nio av tio gånger prickar de rätt så jag får hoppas på det bästa så jag slipper göra om det… 🙂

Det känns jäkligt bra att det snart är över! Tre Ipren om dagen har gjort att det fungerat väldigt bra sista tiden men det håller inte i längden. När detta över så ska jag först och främst njuta, sedan blir det en omstart med löpningen för den har inte riktigt funkat sista tiden. Jag har förvisso haft riktigt lång frånvaro men har ändå kunnat träna på ett tag nu men det har inte velat lossna. Jag inbillar mig att det sitter en del mentalt och att jag måste få detta ur världen innan jag kan göra en riktig omstart. Motivationen har inte varit den bästa på sista tiden trots att jag har kunnat springa igen.

Den 19/9 sätter vi punkt för en ca 12 månaders dyster period där löpningen har varit skit rent ut sagt. Även mycket annat i det dagliga livet har så klart blivit lidande.

Den 20/9 kanske jag inte är piggast i stan men då inleds planeringen för resan tillbaka!!! 🙂

Tävlingarna har duggat tätt för min del det senaste. Dagens var tredje tävlingen på fyra veckor. Jag tror jag försöker tävla ikapp lite med tanke på den långa frånvaron. Denna gång blev det återigen i Halmstad där jag sprang Prinsens Minne för tre veckor sedan. Nu var det Halmstadmilen, fast i mitt fall 5km. Kan man kalla loppet ”Halmstadhalvmilen” i mitt fall!?

Jag fortsätter traggla vidare med mina 5km lopp. Det känns ju lite fel med tanke på mitt maratonfokus, men vad ska man göra när varken form eller fart finns för tillfället. Kanske är det onödigt att ens tävla och istället fokusera på träning, men det är kul och alltid en rolig familjeutflykt!

Starten för 5km loppet stod länge som ca 11.00. Att ha en ”ca” starttid känns lite diffust. Hur svårt ska det vara att sätta en starttid? Till slut stod det bara 11.00, tur var väl det så man visste när man skulle starta.

Inför loppet körde jag en längre uppvärmning mot vad jag brukar. Ofta snålar jag med uppvärmningen och då blir det så tungt inledningsvis innan man hittar in i tempot, så det ville jag undvika. Jag började med jogg i 15min, sedan 4st 45sek tempoökningar. Därefter joggade jag drygt 5min innan jag fortsatte med ett par stegringslopp. Slutligen avrundade jag med lätt jogg. Den totala uppvärmningen blev längre än loppet. Lite komiskt kanske? 🙂

När starten gick så var jag som vanligt på plats längst fram och det är sällan några problem på mindre lopp. Jag sprang iväg som tvåa och släppte en lucka till ettan direkt. I det utgångstempot han höll så var det meningslöst att ta rygg. Däremot hade jag en löpare i rygg på mig själv men han flåsade högt väldigt tidigt så jag förstod att han inte skulle bli långvarig, och mycket riktigt så dröjde det inte längre än 400-500m innan jag var helt solo. Tyvärr det jag som minst behöver just nu när jag behöver pusha mig och höja min nivå. Dessvärre är det väl mitt eget fel då jag kanske ska välja en distans eller ett lopp där konkurrensen är tuffare.

Ut från klassiska Örjans Valls område så var jag som sagt helt solo och så fortsatt det. Då kan ni redan nu räkna ut min placering?? Haha! Det kändes inledningsvis väldigt kontrollerat och min mer genomarbetade uppvärmning kanske gjorde susen? Dessvärre orkade jag inte hålla ihop det utan det blev återigen en medioker sluttid på 18.21.

IMG_4569

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om själva loppet utan kan konstatera att jag är långt ifrån där jag vill vara. Tiden 18.21 är jag riktigt missnöjd med. Men samtidigt som jag erkänner att formen inte finns där så vill jag tyvärr även rikta en del negativ kritik till arrangemanget då jag tappade mycket tid på grund av riktigt dålig vägledning. Eftersom jag tappade kontakten med första löparen (som hade följecyklist) så var jag som tidigare nämnt helt solo, och eftersom loppet för 10km startade senare så kändes det som att flaggvakter/vägvisare inte var beredda. De satt där på sina stolar och jag fick flera gånger försöka få kontakt med dem för att veta om jag skulle springa höger eller vänster. Ibland stod de och viftade mot bilar så när jag skulle följa flaggan så var det mot en bil de viftade och jag skulle istället springa andra hållet. Det var dessutom flera ställen där man skulle svänga men där det inte fanns någon överhuvudtaget. Det fanns förvisso band upphängda på stolpar men man vill ju ogärna springa och leta. Vid något tillfälle visste jag inte ens om jag var på rätt väg. Riktigt dåligt måste jag säga. Varför fixar man inte en linje i backen? Blir ju hur tydligt som helst!

Allt detta gjorde så klart inte att jag bommade förstaplatsen då jag var låååångt efter, men en bättre tid hade jag definitivt gjort. I mål var jag lite irriterad med tanke på allt strul så som jag upplevde det, men det är lite skit samma då jag ändå är i dålig form.

När jag efter loppet hade joggat ner och skulle gå och duscha kom nästa ”smäll”. Det fanns ingenstans att duscha!! Vi var på Örjans Vall som är arrangören Halmstad BK:s hemmaarena och det fanns INGENSTANS att duscha… Nog för att de höll på med renovering men det är ju bedrövligt! Jag betalade 350kr och fick fråga runt var jag skulle springa och sedan tvätta mig så gott det gick inne på en toalett. Det håller inte…

Shit vad gnällig jag har varit hittills! Haha

Men nu till det bättre!!

Om ni inte räknade ut det tidigare så blev jag 2:a och fick således ställa mig på pallen igen, och här är det bättre betyg. De har prispengar till ettan på 10km och gåvor till tvåan & trean, och på 5km har de gåvor till plats 1-3. I mitt fall blev det en kartong med Ahlgrens bilar och det var inte ”några” påsar. Det var 42st(!!) påsar! Haha! Dessutom en chokladask. Tror jag ska klara mig ett tag på det…

IMG_4570

För två år sedan blev jag trea, idag blev jag tvåa. Ska jag vinna nästa gång? Om jag kommer igång och hittar tillbaka så är det möjligt, fast då kanske jag väljer att springa 10km istället. Men först är väl frågan om jag överhuvudtaget kommer tillbaka med mina klagomål. Svaret på den frågan är jag troligen återkommer för det finns potential. Det är ju ändå en stark förening bakom arrangemanget och det är lätta grejer att ordna. Nästa år är renoveringen klar så då bör dusch vara löst (även om det måste finnas nu också, eller hur gör Halmstad BK när de spelar matcher??). Springer jag 10km kommer jag dessutom ha löpare runtomkring mig så då kan jag följa dem! 🙂

Nu har jag tävlat tillräckligt flitigt så nästa vecka blir det inget lopp. Då fyller farsan 70 bast så då blir det partaj! Därefter får jag se om det dröjer ett tag eller om det rycker i tävlingsnerven igen…

Sedan ”återkomsten” till löpningen så är det väldigt roligt att börja tävla igen. Två lopp har avverkats och idag blev det ett tredje, Edet runt. Orten är förstås Lilla Edet, en ort som jag mest förknippar med Edet bruk (SCA). Jag har kört förbi vid ett par tillfällen när jag åkt mot Karlstad, men aldrig varit inne i ”centrum”. Ett väldigt mysigt ställe som verkade ha ett bra utbud med tanke på begränsat antal invånare.

Det dröjde tills två dagar innan loppet som jag mejlade in min anmälan på 5km men under hela veckan har jag varit riktigt sugen på ett lopp, så jag såg mycket fram emot att starta. Formen har känts god under veckan och jag åkte dit med förhoppningar om en bra tid. Det var dessutom en dag med strålande solsken, en riktigt härlig sensommardag! Det var även festival under helgen vilket lyfte arrangemanget lite extra. Bra förutsättningar med andra ord!

Det var start 12.00 och som vanligt var vi ute i god tid för att fixa parkering, hämta ut nummerlapp och lokalisera omklädningsrum etc. Att hitta en parkeringsplats var dock ingen utmaning och centrum var inte större än att det var ett fåtal minuters promenad till i princip allting; parkering, startområde, omklädning osv.

Jag började uppvärmningen en halvtimme innan start med sedvanlig jogg och ett par stegringslopp. När jag joggade mot starten fick jag dessvärre höra att starten blev framflyttad 15 minuter då det fanns löpare ute på banan från ungdomsloppen som inte hade sprungit i mål. Planeringen av starttider kan ifrågasättas då de borde ha marginal för detta, men det är sådant som händer och för min del hade det ingen större påverkan. Jag var förvisso uppvärmd och redo men jag fick jogga vidare ytterligare en stund.

Fem minuter innan start intog jag position i startfållan. Det var en hel del löpare men inget större tryck längst fram. Merparten var motionärer men det fanns några duktiga löpare som stack ut, man har lärt sig hur de brukar se ut! haha

De sköt iväg oss med ett rejält skott och både 5km och 10km startade samtidigt. På nummerlappen kunde man urskilja vilken distans respektive löpare skulle springa men jag hann inte notera på alla de som stod där framme. Jag tror jag hade fem löpare före mig i starten och vi började med lätt nedför vilket gjorde att det blev en rusning inledningsvis. Som på alla lopp så får man snabbt läsa av om det är möjligt att hänga på eller om man ska släppa och hitta in i sitt eget tempo. Jag insåg tidigt att det inte var lönt att hänga på dem så det blev sololöpning för första början då jag inte heller hade någon i rygg.

IMG_4546

Första kilometern gick tämligen enkelt och vi hade en del lätt nedför samt att vi hade vinden med oss. Det var asfaltslöpning på gång-/cykelbana i drygt 1km innan vi vek av ner mot Göta Älv. Efter uppskattningsvis 1,5km närmade vi oss älven och sprang sedan på en knixig stig utmed vattnet, riktigt fint och mysigt! Det var ganska plant men underlaget begränsade farten då det var stenigt så man fick se upp med var man satte fötterna. Tyvärr bidrog det till att jag som redan brukar titta ner i backen fick göra det ännu mer, så den fina utsikten fick jag inte njuta av fullt ut.

Vi hade nu vinden emot oss och underlaget som var svårsprunget gjorde det betydligt tuffare. Jag kände mig ändå relativt stark och fortsatte mata på alldeles allena. Jag började skymta en rygg och närmade mig mer och mer, samtidigt som jag inte hade någon bakom mig inom räckhåll. Avståndet krympte meter för meter och strax innan fyra kilometer var jag i rygg. Dessvärre var stigen vid tillfället så smal att jag inte kunde ta mig förbi så jag fick vänta tills det öppnade upp sig tills jag kunde passera.

Under sista kilometern lämnade vi till slut stigen och vattnet och vek av in mot ett bostadsområde och tillbaka på asfalten. På trötta ben tog jag mig uppför en seg backe och började därefter känna igen mig från uppvärmningen när jag nu var nära mål. Jag skymtade snart upploppsrakan på torget och tryckte på det sista in mot mål. Familjen stod vid sidan och hejade och min sambo tyckte jag såg sliten ut (haha) när jag passerade 50 meter innan målgång. I mål så visste jag inte vilken placering jag hade fått eftersom jag inte hade koll på vilken distans som de främsta skulle springa, men det visade sig bli en godkänd tredjeplats!

Sluttiden på 18:22 är inget att skryta med men jag växlade några ord med han som blev tvåa och han poängterade att det inte är så lättsprunget. Men jag har inget behov av att skylla på något för en medioker tid utan kan kort konstatera att jag har en lång resa mot formen. Det blev en ny bra genomkörare och jag behöver fler sådana då det är svårt att ta ut sig på samma sätt på träning. Jag kommer nog fortsätta avvakta med 10km ytterligare någon vecka då jag inte tycker att det ger så mycket förrän jag känner att jag kan prestera på 5km.

IMG_4545

Mitt betyg till Edet runt blir högt! Vädret bidrog som sagt men en väldigt hög mysfaktor på arrangemanget och det var smidigt och nära till hands med allting. Eftersom det var festival fanns det dessutom ett stort tält där vi kunde äta efteråt. Det fanns även ett mindre cafétält och våffelservering men eftersom det stundade en prisutdelning i det stora festivaltältet så passade det bra att äta där.

Namnlös

Det var kul att få ställa sig på pallen igen!

Vår vistelse avslutades med ytterligare en variant av ”Edet runt”, fast denna gång med tåg. En tjugo minuters tur tog oss runt ungefär den rundan vi sprang så jag fick till slut chansen att njuta av utsikten på allvar då jag under loppet mest fick hålla blicken ner i backen… haha

En mycket härlig dag!

En mycket mysig ort!

Ett festligt arrangemang!

Tror vi ses igen…