Kontinuitet och långsiktighet – Det är ord som har stor betydelse inom långdistanslöpning, men även inom träning i största allmänhet.

Tio veckor har snart passerat sedan jag återupptog samarbetet med Ulf Friberg. Ett beslut som jag redan nu kan utvärdera som mycket lyckat. Löpningen har återigen blivit en vana, jag har återfått motivationen och fysiskt så har jag gjort stora framsteg. Vi nollställde allt och började om från början. Vi backade tillbaka till grunderna, gjorde en nulägesanalys vart jag står, och därefter stegrat träningen succesivt både i kvalité och mängd. Det märks tydligt att både tempo och uthållighet börjar komma tillbaka även om det är en lång resa kvar.

En skadefylld period kan ofta innebära att man kommer tillbaka ännu starkare. Efter ett 2016 som kan summeras i ett stort bortfall så hoppas jag 2017 ska bli raka motsatsen. Jag brukar dessutom vara lite av en ”jojo-löpare” där jag kommer in PB-perioder för att sedan går ner en nivå, innan det är dags för en ny riktigt bra period.

Förhoppningsvis kan 2017 bli revanschens år där jag inte nöjer mig med att hitta tillbaka till gammal god form utan där jag vill nå ytterligare en nivå. Jag vill göra maran på sub2.40 som är årets mest prioriterade och utmanande mål! Jag vill även göra sub35 på milen och en hygglig halvmaratid.

Träningen för att nå mina mål är inledd och det finns gott om tid där det är viktigt att inte stressa. Kontinuitet och långsiktighet är det viktigaste…

I tidningar och på andra forum skrivs det mycket om den viktiga säsongsvilan just nu. Det är ett ypperligt tillfälle att ta det just nu när den dystra årstiden har gjort sitt intågande. För egen del så är det precis tvärtom. Jag har i princip haft en årsvila så ännu mer vila är det sista jag behöver just nu om jag ska hitta tillbaka igen.

Min motivation och vilja att ta mig tillbaka har inte varit den bästa. För första gången har jag på allvar börjat tänka i banorna på att lägga ner ”motionärssatsningen”. Det har sannolikt en del att göra med att jag är ur form och att kontinuitet (som leder till en vana) inte har funnits. Men det är främst andra anledningar då jag börjat känna att uppoffringen ibland är större än vad det ger. Jag kommer ju inte direkt bli någon elitlöpare men får ändå träna väldigt mycket för att ligga på en anständig nivå.

Nu har jag bestämt mig för att ge det en sista chans. Efter påtryckning från min sambo som tycker jag ska fortsätta så hoppas jag att glödet ska komma tillbaka även från mitt håll. Jag måste vilja börja träna hårt igen! Men jag behöver också träna väldigt smart då jag inte kan lägga samma tid på löpningen som jag gjort förut.

Det här med att ”träna smart” är något som jag kände att jag behöver hjälp med. Jag har inte tid eller lust att planera och följa upp min träning just nu så jag tog kontakt med Ulf Friberg som har hjälpt mig tidigare. Han är helt suverän på den biten och han har också en annan viktig egenskap, nämligen att MOTIVERA! För att kunna börja träna hårdare igen så behöver jag någon som pushar mig. Ulf hade tack och lov tid och utrymme för att börja hjälpa mig igen så det kommer definitivt ge mycket energi. Vi har nu haft två veckor tillsammans där vi startat igång med grundträningen som succesivt ska stegras.

Detta blir något av en sista satsning känns det som! En sista satsning på att göra maran under 2.40. Jag kommer att träna mindre än tidigare men det behöver inte innebära att det är kört. Jag tror det finns potential. Om träningen flyter på och allt stämmer runtomkring så känns det realistiskt! Jag bommade Berlin Marathon i år på grund av ryggproblemen men jag lyckades få en startplats till nästa höst. Det är då jag ser det som min stora chans! Det finns gott om tid för träning och det är en snabb bana!

Jag avslutar med ett citat jag har skrivit tidigare:

”Vägen till att lyckas kan tyckas lång, men i slutändan är den inte längre än 42195 meter…”

ÄNTLIGEN ÄR DET ÖVER!!

Så är känslan iaf även om man kanske ska vänta några dagar med att ”ropa hej”…

På måndagsmorgonen strax innan 07.00 var jag på plats på Sahlgrenska. Dagen var kommen, dagen som jag väntat så länge på men som faktiskt var nära att ändå inte bli av. Ungefär en vecka innan blev jag nämligen uppringd av Sahlgrenska som saknade en betalningsförbindelse som krävs eftersom jag är skriven i Hallands län. Om jag inte kunde ordna det under kommande dygnet så skulle min tid gå till någon annan. Vad i helsike händer tänkte jag? PANIK var nog det rätta ordet av känslan som uppstod. Hur skulle jag få tag på en sådan? Vart skulle jag ringa? Jag vände mig till lite olika personer som varit involverad under resans gång och fick till slut ett telefonnummer som verkade matcha. Dagen därpå fick jag kontakt med dem och fick klartecken från region Halland att det finns en förbindelse mellan länen som ska lösa problemet. Jag ringde upp Sahlgrenska igen som även fick numret till dem så det löste sig lyckligtvis!

Tidigt på morgonen var jag alltså på plats uppkörd av morsan och farsan som agerade personlig taxi. Jag tog hissen upp till 9:e våning och stegade in på avdelning 16 dit jag hade blivit kallad. Jag blev vänligt mottagen och fick följa med in till ett rum och inkvartera i en klassisk sjukhussäng.

img_4603

De inledde med några förberedande tester inför ingreppet som var planerat först till 13.00. De skulle kolla om det gick att få in mig tidigare men det fanns inga luckor så jag fick snällt besked om att jag fick vänta. Första timmen mellan 8-9 kunde jag slå ihjäl genom att göra morsan och farsan sällskap som dittills hade väntat nere i entrén. Men efter 9 var jag tvungen att befinna mig på rummet då jag skulle få dropp så jag fick i mig energi eftersom jag behövde vara fastande sedan 24.00. Från 9-13 var det således en enda lång väntan. Först tänkte jag att tiden skulle gå ganska snabbt och det gjorde den fram till 11, men sedan var det drygt. Jag fördrev tiden med att läsa, lyssna på poddar och lite musik. Helt okej tidsfördriv men på något sätt var det ändå svårt att riktigt komma till ro. Jag var inte direkt nervös för jag har längtat efter detta tillfälle, men jag kände någon form av osäkerhet/ovisshet då man känner sig så utlämnad.

Tiden tickade på och strax efter 12.30 kom sköterskan in och informerade att det närmade sig och att jag skulle göra ett toabesök innan det var dags. Iklädd de snygga vita sjukhuskallingarna (storlek XL?) och ”rock” (med öppen baksida eftersom jag skulle göra ingreppet i ryggen) så gick jag ut i korridoren tillsammans med droppställningen rullande framför mig. In på toaletten för att tömma blåsan å sedan tillbaka till rummet. Jag löste det rätt smidigt måste jag säga! 🙂

Sista minuterna gick väldigt låååååångsamt innan sköterskorna kom och hämtade mig i sängen. Vi rullade bort mot röntgenavdelningen där narkossköterskorna stod redo och väntade. Det var många tankar som for genom huvudet, så många att jag faktiskt inte kommer ihåg vad jag tänkte på. Allt gick sedan väldigt fort. De ställde några klassiska rutinfrågor och frågade om jag hade några frågor om själva ingreppet. ”Bara kör på” blev mitt svar. Sedan fick jag ta tre djupa andetag med smärtstillande och då började det snurra rejält. Några markeringar som var fast i taket började plötsligt röra sig. Jag var snabbt på väg in i dimman och kort efter att de sprutade in sömnmedel så dröjde det inte många sekunder innan jag sov djupt…

Någon gång efter 15 vaknade jag upp på uppvaket. Då stod en sköterska jämte mig och frågade hur jag mådde. Det kändes ganska bra men jag var rätt dåsig och lite yr och jag minns inte så mycket av den första stunden. Jag kommer ihåg att jag bad om en telefon för att ringa morsan å farsan så de visste att jag hade vaknat (eftersom de fortfarande väntade på mig för hemtransport). Jag hade sagt till dem att jag skulle höra av mig vid 16-tiden igen men det minns jag inte. Jag fick vänta kvar för några kontroller/tester och sedan dröjde det ganska länge innan de kunde köra mig till min avdelning igen. Klockan rann iväg rätt fort under tiden så någon återkoppling vid 16 blev det verkligen inte. Framåt 17-tiden var jag tillbaka på rummet och strax efter hörde jag morsan å farsans röster ute i korridoren som började bli nervösa då jag inte hade hört av mig (samt min sambo där hemma som hade telefonkontakt med dem) 🙂

Jag mådde som sagt rätt okej och fick testa att ställa mig upp och det var inga problem. Det kändes väldigt kontrollerat. Jag behövde därför inte stanna särskilt länge så strax innan 18 kunde jag lämna Sahlgrenska och tacka för mig. Jag hade förvisso fått smärtstillande men det kändes ändå väldigt bra i ryggen. Det blev till slut en lång dag och väldigt skönt att komma hem till sambo och barnen. Känslan efteråt var kanske inte så mycket glädje som jag trodde, utan mest någon form av lättnad över att dagen var till ända. Glädjen har jag istället börjat känna efteråt när jag nu börjar förstå att denna skit äntligen är över.

I skrivande stund så har jag faktiskt inte fått återkoppling från läkare ännu (ska göra ett nytt försök imorgon), men i och med avsaknaden av återkoppling så utgår jag ifrån att allt gick som planerat. Min egen känsla är positiv och det fantastiska är att jag sedan hemkomst inte har behövt ta något smärtstillande alls!! Syftet med ingreppet är så klart att jag ska slippa knapra Ipren, men jag hade förväntat mig att själva ingreppet skulle kännas i ett par dagar men det verkar onekligen inte så! Märket efter ingreppet är också extremt litet så jag tror inte det dröjer så länge innan jag kan vara fullt aktiv igen, men fram tills jag pratat med läkaren så är jag försiktig. Sköterskan skojade med mig när hon såg plåstret på ryggen och sa ”-det där var inget att skryta med!” haha!  Jag får vara mycket tacksam för denna fantastiska teknik genom att via röntgen kunna prickskjuta med en nål och bränna bort den istället för att öppna upp som i en normal operation, det skulle varit ett mycket större och troligen mer riskfyllt ingrepp annars.

img_4605

Jag inledde inlägget med att inte ”ropa hej” ännu och det kvarstår. Det får gå några dagar så jag hinner känna efter men just nu är det mycket positivt! Glädjen är stor att jag nu ser slutet på en period som pågått i över ett år! ETT ÅR!!

I månad efter månad har jag gått ovetandes om vad det varit. Ena dagen har det känts bättre, andra dagen har det varit skit igen. Ena dagen har jag känt mig förhoppningsfull, andra dagen orolig över att det ska vara något farligt. I slutändan har jag inte brytt mig så mycket om löpningen utan att det har hämmat mig länge i vardagslivet. Flera röntgen, flera behandlingar, flera besökt på olika kliniker/avdelningar. Som sämst mådde jag när mina röntgenbilder skickades till tumörkonferensen i Lund även om det mesta ändå tydde på att det skulle vara ofarligt eftersom jag mådde bra i övrigt.

I våras kom genombrottet! Efter djupgranskning av gamla röntgenbilder så hittade de vad som kallas osteoid osteoma och som förvisso klassas som en tumör men som är helt ofarlig då den inte sprids. Jag besökte därefter Spine Center (ryggspecialister) i Göteborg som var inne på samma spår och verkade övertygade. Så pass övertygade att de skickade en remiss till Sahlgrenska eftersom de förklarade att de kunde göra ett sådant ingrepp med den nya teknik som jag till slut blev hjälpt av. På Sahlgrenska bekräftade läkaren att det rörde sig om osteoid osteoma och därefter har jag bara väntat på kallelsen för ingreppet. Eftersom det var semestertider så dröjde det lite längre än normalt men det har inte varit några problem när jag kunde se slutet.

Nu kommer det bli lugnt i några dagar och snart ska vi till Turkiet en vecka så det blir en period till att börja ladda batterierna igen. Sedan känner jag att chansen finns att hitta tillbaka till gammal god form igen för det var riktigt länge sedan. Jag har ju kunnat träna senaste månaderna på Ipren men det har inte fungerat. Jag hoppas att det delvis berott på det mentala. Nu finns inga sådana hinder och även om jag kanske inte har samma tidsutrymme för träning som förut så vill jag ge det en ärlig chans att komma tillbaka på allvar. Jag har lite tankar och funderingar på hur jag ska gå tillväga men dem får jag klura på ett tag till! 🙂

PS! Jag var på jobbet 05.45 dagen efter och kände mig förhållandevis fräsch även om jag var lite dåsig. Men så många slarvfel som jag hann göra på morgonen har jag nog aldrig gjort, jag var nog inte helt klar i huvudet efter narkosen… haha

19sept

I fredags kom kallelsen från Sahlgrenska!

Snart är det dags!

I över ett år har den stört mig men nu ska den jäveln bort!

Äntligen får man väl säga. Jag har gjort ett flertal inlägg om mina ryggproblem som efter en himla massa turer visade sig vara en ”utväxt” som klassas som en tumör men helt ofarlig då den inte sprids.

På måndag morgon ska jag upp till Göteborg och Sahlgrenska. Jag tror det är en del förberedelser och att själva ingreppet sker först efter lunchtid. Jag ska sövas ner och så gör de ingreppet i röntgen så att de ser exakt var utväxten sitter. Sedan sticker de in en nål och bränner bort den. Nio av tio gånger prickar de rätt så jag får hoppas på det bästa så jag slipper göra om det… 🙂

Det känns jäkligt bra att det snart är över! Tre Ipren om dagen har gjort att det fungerat väldigt bra sista tiden men det håller inte i längden. När detta över så ska jag först och främst njuta, sedan blir det en omstart med löpningen för den har inte riktigt funkat sista tiden. Jag har förvisso haft riktigt lång frånvaro men har ändå kunnat träna på ett tag nu men det har inte velat lossna. Jag inbillar mig att det sitter en del mentalt och att jag måste få detta ur världen innan jag kan göra en riktig omstart. Motivationen har inte varit den bästa på sista tiden trots att jag har kunnat springa igen.

Den 19/9 sätter vi punkt för en ca 12 månaders dyster period där löpningen har varit skit rent ut sagt. Även mycket annat i det dagliga livet har så klart blivit lidande.

Den 20/9 kanske jag inte är piggast i stan men då inleds planeringen för resan tillbaka!!! 🙂